allmänt ense derom, att den föreslagna banan, utur merkantil synpunkt, icke är af nå gon vigt och betydelse för hufvudstaden. Detta resultat framgick af de yttranden, som föranleddes af, och de svar, som afgåfvos på de till öfverläggningsämnen framstälda frågor, som i vårt fredagsblad funnos återgifna, och hvilka, enligt hvad man nu erfor, voro formulerade af grosshandlaren Schartau, som i sin egenskap af ordförandebland handelsföreningens fullmäktige hade utlyst sammanträdet. Hr Schartau inledde förbandlingarne med några ord, dels tillkännagifvande att han vore författare till de nämnda frågorna; dels förmälande, att han ansett det ligga utom sin befogenhet att utfärda kallelse till andra än dem som tillhöra kategorierna handlande, skeppsredare och sjökaptener, hvilka tillsammans bilda Stockholms handelsförening. Han hade trott et: sådant sammanträde, der handelsföreningens medlemmar finge uttala sig i ämnet, kunna vara af nytta derföre, att förslaget om en jernväg till Nynäs under en längre tid varit ett stående tema i åtskilliga tidningar, som vid dess varierande icke sparat pikar mot Stockholms börs för det den ej intresserade sig för förslaget, hvilket framställts såsom en lifsfråga för hufvudstaden, att ej säga för hela iandet. Då medlemmarne af Stockholms börs och -hufvudstadens trafikerande invånare i allmänhet nu finge anledning att uttala sig i ämnet, komme de måhända äfven i tillfälle att ådagalägga skälen för den mindre beredvillighet i afseende på det ifrågasatta företaget som försports och måhända äfven framgent komme att från deras sida förspörjas. Då hr Schartau emellertid såg flera personer tillstädes, som tillhörde andra kategorier än dem, till hvilka han ansett si befogad att vända sig med sin kallelse, och han följaktligen ej : ansåg sig såsom sjelfskrifven Ord iörände, anmgdade han des tillstädesvarande att utse en ordförande, förklarande han sig ej ogerna afstå från ledningen af förhandlingarna, då han finge större frihet att deltaga i diskussionen. Då emellertid de närvarande anmodade hr Schartau att föra ordet, åtog han sig detta uppdrag, (derigenom han, såsom 0ss tycktes, dock ej fann sin frihet att i diskussionen deltaga Rå ringaste sätt hämmad). Man öfverenskom derefter, att de af hr Schartau formulerade frågorna skulle först föredragas, samt derefter ordningen komma till de (i vårt gårdagsblad återgitna) frågor, som blifvit uppställda af sjeliva upphofsmannen till förslaget om Nynäsbanan, löjtnanten Sandeberg, hvilken på särskild anmodan af ordföranden hade vid! sammanträdet kommit tillstädes. De afgifna svaren på hr Schartaus frågor innefattade förklaranden från församlingen, att det icke är antagligt, att vanliga segelfartyg kunna, med någon grad af trygghet, till trafik vid mellersta delen af svenska Östersjökusten användas vintertiden, då ofta drif is anträffas i öppna sjön och vanligen fast is vid stränderna; att, man icke har någon erfarenhet om sådan konstruktion af lastfartyg, drifna med a att dessa kunnat bana sig väg såväl genom fotstjock fast is med längre utsträckning, som genom den, stundom mer än dubbelt tjockare, drif-isen; att om tör vintersjöfart i Östersjön, i allat händelser, oundgängligen erfordras särskild derför konstruerade ångfartyg af jern, det icke är troligt, att frakterna med sådana fartyg skulle lemna rederierna någon mnöjaktig ersättning för skeppens större kostbarhet i byggnad, utrustning, underhåll och sjöförsäkring, med mindre än att, för denna fart, de vanliga höstfrakterna förhöjdes ötminstone med 50 procent; (under diskussionen yttrades den det att en vida större fraktförhöjning än de i frågan förutsatta 50 proc:t AR yr rata ifall någon behållning skulle uppstå); Palt det icke kan anses vara at stor vigt för importhandeln, om denna finge oafbrutet fortgå under vintermånaderna, belastad, såsom den blefve, med ansenligt förhöjda fraktoch assurance-kostnader; att då fördelen af vintersjöfart för importören förnämligast skulle bestå uti möjligheten attundvika en större varumängds hållandeilager under de fyra egentliga vintermånaderna, och följaktligen uti besparing af ränta å varuvärdet för samma tid, det icke låter antega sig, att af denna besparing något skulle återstå, sedan fraktoch assu rance-förhöjningen blifvit tagen i beräkning; att när vid Nynästvintertiden upplossade varor ekulle komma att belastas med trans1 vek å jernbanan derifrån, och vidare vestra stambanan (från den punkt, der banorna mötas), och sedan derifrån till tullhuset, kan man, i betraktande af dessa och öfriga omständigheter, icke föreställa sig nå got slags i minsta mån öfvervägande förde! af utländska varors importerande öfver Nynäs; att man icke kan anse, att de varor, som utgöra hufvudföremål för exporthandeln i Stockholm, nemligen metaller, spanmål, trävaror, tjära, lämpa sig för och förmå bära kostnaden af transport till banstationen och derifrån på jernbanan till Nynaås, för att un der vintern utskeppas mot högsta frakt och högsta assurans; och att det icke kan gillas och anses rätt, utur mensklighets synpunkt, att söka förlänga och befrämja sjöfarten å de nordliga hafven under den årstid, då kölden är starkast och snöstormar äro vanliga. De svar, som innefattade dessa förklarinar, afgåfvos. till. en del utan diskussion. ågra punkter åter föranledde åtskilliga yttranden, som närmare utvecklade och motiverade de afgifva svaren. Sålunda upplyste kapten Willman, i fråga om ångfartygs förmåga att genombryta is, att han med sitt förande ångfartyg ?Bråviken?, som han trodde vara särdeles lämpligt till isbrytning, en gång varit nödsakad slå sig igenom 6 tums is, hvilket haft till följd att fartyget