iråga. I naturlig 10ljd at den större elasu -itet begag andet af hypotheca medgat, -unde derpå äfven andra omständigheter blifva inverkande. Hade gäldenären i sin -genskap af godsets egare deruti gifvit, såom det var chans rättighet, hypotekarisk rätt åt flera af sina borgenärer, i hvilka fall prioritetsordningen: emellan dessa bestämdes ,fter regeln: -Xpotior in jure qui prior in emporeX, kunde Jätteligen tr yngster gå .niste om sin betaluirg till nundre elter större del, eller: helt och håilet; det gafs ek redan efter romerska rätten legala eller f lagen grundade hypotek,; somkunde leda ill samma följd: men sådant allt, det borde iu dock. min vän, inse, förändrade ej borgeärens ifrågavarande jät och principen derår Afven med part kan för öfrigt enaianda förhållande inträffa, och dermed uu :og för denna gång. Åtskilligt annat till romerska rättens stadsanden om pant hörande, såsom exempelvis !en ganska vigtiga frågan om successio hypohecaria, måste jag, till undvikande af vid-yftighet, här förbigå, och anmärker nu enxst, alt hypotekarisk rätt af gäldenären unde medgifvas i hela hans förmögenhet, :t hvilka stycken den än bestod (generalis, -onventio generalis), eller i wiss samman;ängande och för det faktiska bruket såsom a betraktad och såsom en benämnd del eraf (universitas rerum) t. ex. en boskapsjord, eller i visst bestämdt stycke; men itven-i det första fallet (såväl som i det ista) egde borgenären, !om sig så åtbar, illämpa sin jus ia re aliena på hvarje stycke, om af hela förmögenheten blifvit föryttrad, iå deremot i det andra fallet, om ett eller: nnat stycke af umniversitas föryttrades, så jan tillämpning icke fick ega rum, emedan 1å icke de särskilda styckena, utan hela invegreppet såsom sådant, ansågs vara försantadt. Vigtigare för diskussionsämnet är frågan ;m de legala, de ensamt af lagen grundade ;ypoteken. Sådana bleivo möjliga först geiom hypoteksformens införande, och före omma redan i romerska rätten omkring 9 iter 10 till antalet, om jag ej minnes vrätt. Hypotekariska fordringar kunde nemligen ippkomma: genom aftel emellan parterna ngnus voluntarium), genom pretorns eller lomarens föreskrift i särskilda fall (necessaum, judieiale), och genom lagens föreskrift at vissa slags fordringar al särskilda skäl iltid skulle anses vara till förmånsrätt priilegierade (pignus ipso jure, legale, tacitum, acette contractum); och detta år med få ord en romerska inselningen4 i deta hänsenude. Men. sedan jag nu gått din. såsom et vill synas, synnerliga lust förvindelninar till mötes, blir det ock nödigt att söka ippfatta dem i riktig doger. Då du, ärade än, vid ditt i din sednaste artikel gjorda örsök till indelning säger, att efter de ronerska rättsåsigterna hypotek iudelades i glig, tyst, eller offentlig, uttryckligt, visar ig, hvad det sednare angår, åter hos dig en beskedligt sagdt) oklar uppfattning. Beofvet att åt hypoteken bereda offentlighet enom pågot slags inteckning eller annor-des hade romarne icke kommit ett inse. er frivilliga aftalet uppkom och erhöll fullt vindande kraft Snuda conventione, och för letta aftal var ej någon särskild form förekrifven förr, än kejsar Leo I derom utfärtade den lag, att aftal om hypotek skulle. ör att ega en i alla afseenden full rättserkan, uppgöras skriftligen inför edsvuren iotarie (publice, publice confectum), eller närvaro af tre trovärdiga män, som beräftade det med sina inderskrifter (quasi sublice); men kontraktets inteckning (in:eription, ingrossation) i något offentligt rerister är för romerska rätten alldeles obecant, gällande detta äfven om de legala hyvoteken, för hvilka någon inteckning lika iitet erfordrades. Och följer -häraf, att ehuru sfter romersk rätt de af lagen grundåde hyJoteken väl kunde benämnas tysta (oth än nycket expressivare . legala), emedan; så snart den privilegierade: fordringen; den med detsamma och utan: aftel derom, åt: följdes af laga förmånsrätt, denna benämning likväl numera, sedan enligt de, mo: derna dlagstiftningarne offentlighet genom ineckning för alla slags hypotek är töreskrif: ven, icke är på hypoteken-logiskt använd bar, och derföre ej heller i nyare lagar an: vändes. Emellertid återstår ännu att vid allt detta söra en ganska vigtig och nödig anmärkning, nemligen den, att. de i romerska rätten till förmånsrätt genom sjelfva lagen privilegierade (ordringarne åtnjöto, jemte företräde till: betalning, vid konkurrens med andra borgenärer, regleradt icke efter tiden, utan efter fordringens beskaffenhet (causa pignoris). tillika samma rätt, som de. konventionelt hypotekariska eller ofvannämnda jus in re aliena, det är, voro äfven de, hypvtekariska. Privilegierade förmånsrätter. deremot utan hypotekarisk verkan voro ör romerska rätten främmande; och de ofvananförda olika benämpingarne på hypotek ade a!ltså der endast afseende på de olika ätten för deras-tillkomst; och häraf, min värde vän, behagade du ytterligare finna, tt ditt lilla försök till förmånsrätternas indelniog efter romerska rättsåsigter? icke vassar in på de moderna lagstiftningarne, hvilka äfven erkänna af lagen privilegierade förmåns-, rälter. utan hypotekarisk verkan. Dessa måste dliså bland de prioriterade fordringarne nu-: vera anses utgöra enärskild klass. Di vrotest deremot förmår dervid intet. Ait det romerska pant: cch hypetekssy-: stemet, sådant det till oss framkommit. beinner sig i ett relativt outveekladt och för en nyare tids förhållanden i flera efseenden otillämpligt säck, är längesedan erkändt. De flera väsendtliga modifikationer det, för att blitva användbart för en nyare tids ocirla, produktiva och kommerciela verksombet. genom de moderna lagstiftningarne un: crgått, äro häraf en naturhg följd. Hit höra: det redan nämnda särskiljzndet af förs