dana tor dig, och de nnnas cer dqerliore eJ häller. Jag ville endast resonnementsvis söka framwställa de olika sakförhållanden, med hänsigt till hvilka lagarne — dem Montesquieu. såsom du väl vet, träffande förklarar i vidsträcktaste mening vara les rapports neeesseires, qui derivent de Ia natare des ehoses? — -erkänt nödvändigheten af prioriterade fordringars tillvaro och berättigande, på simma vång de, efter öfvervägande af förmänsrätternas olika betydelse för: verk: samheten inom samhället, bestämt deras olika rättsföljder; och då jag bör antaga, aft den väsentliga skilnader emelian resonnement Och definition ej kan för dig vara obekant, vill jag här endast erinra om, att det för en lojal diskussion är alldeles oeftergif: ligt ott A för vara endast och allenast A och icke jästås vara B eller något annat. Det var således endast resonnementsvis (äfven för en tidningsartikel den lämplig: ste formen) jag till en början erinrade om huruledes de prioriterade furdrfingarne eller, med andra ord, förmånsrätterna, då man der ifrån undantager förmånsrätten för h-ndfånen och antichretisk pant bilda två hufvyrdlasser: privilegierade och hypotekari-ka. Att jag valde dettå sätt att uttrycka. sakförbållandet, i stället för att anmärka den på handfången och antichretisk pant grundade förmånsrättten såsom en särskild art. kom sig helt enkelt deraf, att frågan Om denna förmänsrätt ligger alldeles utom dis kussionseller tvisteämnet: men då du min värdase molståndare, af denna omständighet vill göra en stor affär och derefter ogil lande utbrister: ?En indelning af panträtterne (sic), hvilken upptager handtången pant bland undantagen, är en orimlighet? så måse jag erinra dig om att åter här en öfverreskande begreppsoklarhet på din side framträder. Hvad jog talade om var ?förmåasrätterna? ; hvad du talar om, är panträtterna, men formånsrött och panträtft äro visserligen icke synonyma, eller samma sak. Med blicken fästad på denna vigtiga skilnad skall du snart fiona att det myckna du i din sednaste artikel i detta hänseende orda ech framställt i sjelfva verket måste falle till intet, Hvad den romerska rätten i allmänhet och dess innehåll 1 afseende å ifråcevarende änn ungår. erkänner jag mig deruti icke vara hemmastadd; men at hvad du. värdase vän, om de romerska rätuså-igterna? bärminvan vu meddelat, får jag stark an: leduaing till den förmodan, att du cj better är det mer. Med nöje antecknar jag Hikvät un dan ord: hypotheca eller uzderpart. emedan deri måsie ligga est erkännvnde att hypotek och underpsut betsda desemma:? ett erkännande af så mycket större bety delse för tvistefrågan, som, då uti begreppet hypotek eiler hypoteksrätt en sakoch vindikationsrätt väsentligen ingär, deraf måste följa hvad jag i min första artikel anmärkt, eller att en i lös egendom gifven underpant?, hvarmed vindfkationsrätt -ej skulle följa, vore gen juridisk osanning, ett örvillande missbruk af ord. För att mellertid återkomma . till romerska rätten, tillåter jag mig att i största kort het här meddela hvad jag under mina. anepråkslösa ströftåg på detta storartade rättsfält förmått inhemta angående pantoch hypoteksrättsförhållandet ehligt detta rättssystem. Förpantning, hvars ändamål var att åt borgenären anvisa något gäldenären tillhörigt gods, hvarigenom den förre för säkrades om betalning för sin fordran, om den ej. godvilligt följde, förekom hos romarena under tre former: fiducia, pignus, hypotheea. Under den första formen erhöll borgenären både egandeoch besittnings rätten till godset, dock med: gäldenären förbehållen rätt att lösa det åter eå länge det fanns i borgenärens hand, och att erhålla skilnaden emellan löseskillingen och gäldens belopp, om det af borgenären blifvit försåldt och gäldenären ej afsagt sig denna rätt (fiddeia actio). Dock plägade ofte borgenären på vissa vilkor åter inrymma gäldenären i besittning af godset, isyhnerhet då det var fast gods och således ej kunde af den sednate i hemlighet bringas åsido. Under den andra formen erhöll borgenären endast besittningsmn ej egande rätten till godset, med rättighet att efter tillsägelse åt gäldenären genom dess försäljning göra sig ur priset betald, om gäl denären försummade 3stalningstiden. En särskild art af pignus var antichresis; då nemfligen pignus ej berättigade borgenären a bruka och nytija godset, följde en sådan rättighet med antichresis mot atkortning a! ;skuldräntan. Under den tredje formen :slatligen erhöll borgenären hvurken eganderätt eller besittning af-godset mea deremdt den rättighet i godset (jus in re aliena), att har lör sin förfallna; men ej betalda, fördrar tgde låta försälja det, utan afseende på nvilkens besittning: det fanns, och ur pr set göra sig betald. Man kan i dessa tre olika förpantningstt likasom sesuccessiva stadier i realkreditens utveckling hos tomarne. Fiducia. för hvilket förpåntningssätt fast egendon förerädesvis Tämpade sis, medförde för hargenären siörsta säkerhet och särskild on fördel, att han ej kunde Ko nma i tolJisou med andra borgenärer, helst dessuton lagen cj erkände flera ere in solidum: men den vår få andra sidin för gäld närev den mest betungande. Piyrus. en företrä desvis för lös ogendom lämpt su törpanteingeform. gal borcervären gtreom bt sitting. OD etshanda säkerket, inen vor i fråge onvinJösen mera lätt handterlig. Hurpotheca. ill töremål hvarför både fast och !ös egendomj elter värden xunte envisas och som bibe-j. höll gäldenären vid både cgendeoch be-I siltnipgsrätten, var deremot cen mest elasti-1; ska förpantningsarten. Med fiducia och vignus hade hypotheca det gemensamt, att den på borg: nären, till säkerhet för hans fordran, öfverförde samma ef denna säker