På Poulon, hvars befolkning består af förrymda engelska och amerikanska matroser, träffade Seemann engelska konsuln, hr Pritchard, i hvars sällskap han reste till den stora-ön. I Juli 1860 OG de till Moan, Takombans hufvudstad; den består af om kring 100 hyddor på en holme nära land. De vitiska husen äro icke illa bygda, de äro solida och stundom till och med eleganta i sina detaljer, och hvad som mera är, de hålla dem rena och snygga, hvilket är mycket sällsynt hos vildarna. Mattor begagnas att sitta och li på; de ha krukmakeriarbete af en vek igen märkvärdig tabrikation i alla former och af alla störlekar, öfvermåladt med fernissa; de ha älven tallrikar af. utskuret trä. Långs utåt väggarna äro vapnen upphängda, spjut, båär och pilar samt någon gång en gammal intbössa. — Stridsklubbo äro antingen amå. eller stora. De små äro icke minst fruktansvärda, de äro blott något öfver en fot långa, äro gjorda af hårdt trä, tillrundade i ena ändan och spetsiga i den andra samt stundom försedda med utskärningar och prydnader. Man finner äfven hos dem! musikaliska instrumenter, såsom trummor och en flöjt med några få, föga omvexlan de toner. Anda till år 1854 visade sig Moan, hvar est det nu finnes en stor religiös institutioa. -motsträfvigt. mot missionärernas, bemödanden, och ugnarna, i hvilka man kokade menniskokött, voro aldrig kalla: Man å: icke upp någon missionär, men flera af dn Ömkommo såsom offer tör sitt nit. Nu hu det efter långt motstånd lyckats dem förmå -hötdipgen Takomban att antaga kristendomen, och många ha följt hans exempel. Nära till staden låg ett hus, omgifvet ut klängvexier, på ett afsides beläget stäl:. det var der man slagtade mennisko offren. Nu har ett Gudshås. kommit i. dess ställe, och om aftnarna hör man utanför infödivgurnes hyddor böner och religiösa sånger I Narvåa besökte de Kuruduadua, på hvilken konsuln förstått skäffa: sig stort inflytande. Efter en mottagning, hvarvid det. mäktige höfdingen,; omgilven af. sitt hof, sitt råd och sina tjenare, ulvecklade all den vi tiska etiketlens pomp och stät, togo du främmande plats på mattor, som man bredde ut åt dem. Man skulte just börja in taga välkomstmåltiden, då tolken, som upptäckte om jerngryla hvari.meri vän en men niska blilvit kokt; fick det olyckliga infalIt att på vitlspråket HåNA ett tålom denn Kyvärahet. Vildarne hörde otålivi . men konsuln. och. Seemann hade ickt stor matlust, när man, bjöd dem. på en gris J söm var kokad hel; förmodligen i något a de kärl, som begagnades att koka mennisko kött uti, De främmande blefvo bjudna till en stor folkfest, som skulle ega rum de följande dagarna, Kuruduadues son hade inträdt i manbar ålder och skulle heklädas med maro. I allmänhet beledsagades denna. fest as: ohyggliga. ceremonier, Man dödade en stor mängd förbrytere och krigsfångar, dem man sparat till detia tillfälle, det hade till oci med varit fråga om att döda 500 innevånere i en upprorisk stad. Likem hopsamlades : ensstor hög, på hvilken man kastade ce lefvande AXnglingen, som skulle upp tagas i männernas samfund, var ännu naken ty endast män bära ett skynke : till: beklädnad. Han skiljde sig från sina lekkamrater, steg upp på den förfärliga schavotten, ocl med fötterna på denlefvande slafvens bröst höjde han sitt. svärd eller klubba, meda presten anropade andarnes beskydd ach bac dem låta honom gå segrande ur alla strider. . Hopen gaf sitt bifall ljudeligt til känna. Derpå stego tvi ef prinsens farbröder upp på likhögen och bundo omkring honom maro, ett bend af tapa, hvilket är hvitt som sgön och blott 6—8 tum bredi. men 600 fot långt, så att det helt och hållet omhöljde honom. ; Sådan var den ceremoni som skulle försiggå. De femhundra olyckliga, som vorc utsedda till detta slagtande,: afbidade mec djup förfäran sitt öde, då främlingarne trädde fram till höfdingen och både om tilllåteise ett få förrätta farbrödernas befattning. Kuruduadua tvekade något och drog sig tillbaka för alt rådfråga folket. Kort der efier kom han tillbaka och beviljade dera: bön. Då gingo konsuln och hans följeslaare framtili den unge mannen, som svängde sin klubba midt i folkhopen; de inhöljd: onom i 30 alnar bomuilstyg, under det at: olket och presterna anropade andarne on råd. Konsuln tog ordet och bad-den ung: nennen utöfva bättre gerningar ibland sit: olk än hans förfäder och söka sin ära på tivilisationens. vägar, hvilka stodo honon öppna. Folksånger slatade ceremonien. — m denna scen hade enropeerna öfverenskommit med höfdingen, som blef allt mer och mer medgörlig. Den var af stor vigt. medan den beteckrade en at de blodigaste plägseders slut och räddade 500 menniskor. a den gamle höfdingen kunde ej återvålla sina tårar och berättade, att när har ao den manliga drägten hade mycket blod utit. För att intränga i det inre landet, reste uropeerna uppför Nawna i båt. Landskaet omkring den lilla floden var förtjusande: å den ena stranden kokosträd, på den ndra branta, ofta 7—800 fot höga klippor. Jet fanns flera vattenfåll i floden, hvarest en största omtänksamhet var af nöden, för tt öfvervinna alla hinder; flera gånger måte man draga den lilla flottiljen medelst ig, och en båt med gods gick i qvaf. På etta sätt kom man till byn Nagadi, der ett edniskt tempel finnes. Ett hörn, som a om en rad af rörstänger är skildt från det friga rummet, utgör andens altare; man Illber honom der, men Hägöt afgudabeläte ons der ej. Kavarötter, blad och grenar änga ned från taket. Presten och hans milj bo i denna hydda. VWitiernas relioion ky KR a tj rn VA AS QR 4