AST dem fn kte sr älnls ska intr, ter Inte motståndare finna gesetzliche Unterptände: hvilket hans system icke godkänner. Hva som med förslaget afsågs var införandet al en offentlig underpant i lös egendom bredvid den redan befintliga stillatigande eller tysta. Om lagförslaget blifvit sanktioneradt, borde det således hafva benämnts: Om offentlig underpant i lös egendom; men rikets ständer afgifva ej förslag till titel på författningar. u är det visserligen sant, att i flera främmande länder saknas: offentlig underpant i lös egendom, hvaremot den finnes i de skandinaviska: Danmark och Norge. Vi kunna trösta vår motståndare med, att vi icke allenast känna, men ega den berömde, af oss personligen kände Oersteds skrifter, likasom den af honom sjelf utarsetade, den 28 Juli 1841 utfärdade Forordning indeholdende neermere bestemmelser om under: pant i rorligt gods. Hvad somi den danska och norska lagens stadgande rörande denna institution med skäl bör. ogillas är, att den der medför vind kationsrätt; men detta fel är undviket i förslaget, som just antagit den af vår motståndare citerade sats i franska lagen: les meubles nont pas de suite par hypothequeX, hvilket alldeles icke betyder, eller ger stöd åt den af motståndare, i sammanhang dermed, ut: talade sats: att hypotek endast kan existera i fast egendomX, utan blott: att hypotek i lös egendom ej ger vindikationsrätt. Vi medgifva ytterligare att i Tyskland ordet hypotek ganska allmänt begagnas att beteckna underpant i fast egendom, och detta till följd af samma ovårdsamhet i uttryck, som vållar att vi här i Sverge kalla denna underpant för inteckning?. Men i Frankrike är det, såsom vi funnit, icke så, icke heller här, der vi stundligen tala om dd eller underpant af en enkelt skuldförbindelse. Hos oss nyttjas således ordet hypotek eller underpant äfven om lös egendom; och då den derjemte är riktig, så har vår motståndare orätt att ifra mot användandet af denna benämning. Att hypotek eller underpan. hittills företrädesvis lemnats i, och ordet således nyttjats att benämna sådan rätt i, fast egendom härrör helt enkelt af den större vigt denna i fordna tider egt, i jemförelse med den lösa; men i den mån denna sednare, reed tilltagande industriel utveckling, vinner i vigt och betydelse, skall, så tro vi, lika med rp oe lagstiftningen nödgas medgifva offentligt hypotek äfven i densamma. 1 vårt land hafva vi ansett uppfordringen dertill så mycket starkare, som vi redan ega denna institution ej mindre i förlagsförordningarne än i den så kallade lösöreköpsförordningen, hvilken sistnämnda institution, såsom varande en verklig juridisk osanning, vi ansett böra upphäfvas. Slutligen böra vi ej underlåta att erkänna en begrepps-oklarhet, som vår motståndare til erkänner oss i vårt misstag att anse privilegierade fordringar och tysta förmånsrätter vara liktydiga. Ja, isanning; och vår begreppsoklarhet är af den svåra beskaffenhet, att den, oaktadt vår motståndares upplysande utredning, ännu fortfar. Vår vän säger: kriteriet på privilegier är att de äro skapelser af lagen? ; äro ej tysta förmånsrätter skapelser af lagen? En enda upplysning fattas oss, nemligen: Då, enligt vår motståndares system alla prioriterade eller med förmånsrätt utgående fordringar (med undantag af pant) bilda två klasser: privilegierade (skapelser af lagen) och hypötekariska (skapelser af enskilda aftal), hvart böra de tysta förmånsrätterna? och hvaruti skiljer sig en tyst förmånsrätt från en privilegierad fordran? Vår motståndares förklaring häröfver är följande: De äro så litet liktydiga, att intet i deras begrepp hindrar att genom inteckning göra de privilegierade förmånsrätterna offentliga2) (den rätta motsatsen emot tysta (likasom äfven konventionelt gillkomna hypotek 3) måste genom inteckning göras offentliga för attega denna egenskap. Det är för öfrigt väl kändt att hos oss för4lagsfordringar, som äro ett slag af de priCyvilegierade, 4) skola för att gälla vara genom inteckning offentliggjorda. Detta allt synes oss ännu icke fullt bevisa, hvad som skulle bevisas: att free och tysta förmånsrätter ej äro liktydiga. Efter denna framställning öfverlemna vi. med undergifvenhet, åt läsaren att bedöma. huruvida vi träffas af alla de tillvitelser för: stora unspråk på öfverlägsenhett; Coförmåga vit göra oss förtrogna med grundsatsert; korakteristiska prof på att vi ej råka i förlägenhet4; föfvermodiga yttranden; den åsigt, ait rättsvetenskaj:ens grundsatser kunne behandlas som en Svaxnäsa; en synnerlig löshet och oklarhet i begrepp, som skulle väcka förvåning, om man ej lärt känna sin. man; tbegreppsoklarhet; beskaffenheten af underlaget för vår kritiska förmåga; — m. m. m., hvilaa artigheter jemte en utialad förutsättning att vi skulle vara obekanta med en författares skrifter, som för en skandinavisk jurist icke kunna vara okänad, samt några personligheter krydda vår motståndares uppsats. På vår uppfettning af frågan 8 2) Nej, visserligen;. hvarken i begreppet eller i verkligheten. Afven här kommer vär motståndare med en af sina Ymodifikationer, hvilken likväl här saknar all grund. Dock medgifves, säger han, vissa undantag t. ex. arfvode för läkarevård, och detta på goda skäl. Nej, på intet skäl. Något hinder finnes ej att bevilja inteckning för läkarearfvode mera än för annan, tyst förmånsrätt egande, fordran. 3) Ett konventionelt tillkommet hypotek är utan inteckning icke något hypotek, utan ett aftal om, ett betgivande att för fordringen må i behörig ordning medde.as hypotek, hvilket tillkommr genom inteckning; och denna kan meddelas lika väl för en ford som ctger tyst förmånerätt, -ilegierad, som för cv icke förmånsrätt egande. 4 Förlagsferordningar ånsiält upp1 : 7 Er