sig på detta sitt biträdes omdöme och råd, måste förutsätt hafva mera af oförstånd än af arghet emot Wiström framställt dessa beskyllningar, finner jag Norstedt, för hvad honom härutinnan till last ligger, ej böra svårare anses, än att han, i förmåga af 60 kap. 2 S missTningsbalken samt k. förordningen den 10:de uni 1841, af mig fälles att böta etthundra daler siltvermynt eller undergå deremot svarande tjugotre dagars fängelse vid vatten och bröd samt att. inför rätten göra Wiström offentlig afbön; hvarjemte äfven Jag dr honom till Wiström utgifva den i utslaget fastställda ersättning etthundra rdr rmt. . A litteratören Männich har något ansvar i reconventionsväg ej blifvit yrkadt, och torde således ej böra blifva föremål för rättens pröfning; men då frågan, huruvida parter böra ansvar för det missfirmande de genom förklenliga tillmälen inför rätta tillåtit sig mot hvarandra, ej kan lemnas beroende deraf om ansvar derför af vederparten yrkas, eller om allmänna åklagaren underlåter att sin tjenstepligt i berörda hänseende fullgöra; pröfvar jag, enär Männich, så: som fabrikören Norstedts rättegångsbiträde, Wiström inför rätta i synnerlig mån missfirmat, och således visat sig vara en oskicklig och oförxståndig sakförare, jemlikt 14 kapitlet 7 S rättegångsbalken och kongl. brefvet den 27 Maj 1801, Jemförde med 15 kapitlet 14 s rättegångsbalken samt åttonde punkten i kongl. förklaringen den 23 Mars 1807, för min del rättvist fälla Minnich att böta femtio daler silfvermynt met tjngofem riksdaler riksmynt, eller, i brist af bötestillgång. hållas tre veckor i fängelse, hvarjemte jag förklarar Mtinnich ovärdig att vidare såsom fullmäktig i LOL WE nyttjas. ; Emot f. d. borgmästaren Mellbin har ej heller något ansvarspåstående blifvit af Wiström framstäldt. Enligt min åsigt kan dock f. d. borgmästaren Mellbin så mycket mindre undgå ansvar för de förklenliga tillmälen och det missfirmande skrifsätt han emot Wiström tillåtit sig, som han derigenom missbrukat det honom lemnade förtroende att det allmännas talan i målet utföra. Hos f. d. borgmästaren Mellbin far ej heller förutsättas den obekantskap med lagen och den brist på omdöme, att han ej bordi klarligen inse, så väl att vittnet Johanna Maria Carlssons, af honom mot Wiström åberopade, berättelse saknade all trovärdighet, som att riklig bevisning om Carlssons jäfaktighet blifvit åstadkommen och Carlsson således nödvändigt måste blifva återgångsvittne förklarad. Ej heller har det kunnat undfalla f. d. borgmästaren Mellbin, att då, under den tid målet hos rådhusrätten förevarit, flera djerfva och bottsliga försök blifvit gjorda att obehörigen och medelst hotelser inverka på domstolen, det sätt, hvarpå f. d. borgmästaren Mellbin uppträdt, och de ofta förnyade påståenden om ansvar såsom för stöld och om inmanande i häkte, hvilka han mot Wiström framställt, varit i hög grad egnade att uppmuntra till fortsättande af: dessa brottsliga och samhällsfarliga försök och att hos den enfaldige alstra den föreställning, att Wiström olagligen af domstolen skyddades. Då således, efter mitt omdöme, f. d. borgmästaren Mellbin bör, för det missfirmande han mot Wiström tillåtit sig, svårare anses, fäller jag, för min del. honom, jemlikt 14 kapitlet 7s rättegångsbalken, jemförd med grunderna för 18 kapitlet 9 missgerningsbälken samt åttonde punkten i kongl; förklaringen den 23 Mars 1807. att böta tvåhundra daler silfvermynt med ett hundra riksdaler riksmynt eller, vid bristande börestillgäng, i stället hållas en månad i fänelse. g Rättens ordförande rådman Uppling yttrade: Vid jemförelse emellan de vittnesmål, hvilka blifvit åberopade, å ena sidan, att bevisa det poliskonstapeln Lindqvist, redan emellan nio och tio på dagen, tisdagen den 30 Juli detta år nnehaft .ch å hustru Svenssons, vid hörnet af Skeppareoch Qvartersgatorna å Ladugårdslanlet belägna näringsställe förevisat den del af de rån fru Steuch stulna uldnipper, som seder mera, vid den efter klockan tolf samma dag, af Lindqvist och hans tjenstekamrat Wiström, i faorikören Norstedts och hans hustrus hemvist verkställda visitation blifvit derstädes anträffade, ch å den andra, för att ådagalägga det Lindvist, såsom han föreburit, under förstnämnda id annorstädes sig befunnit, finner jag af den kiljaktighet, som emellan dessa vittnesmål förekommer, det vara uppenbart, att åtminstone nåra af vittnena font sig, i fråga om tidens bemmande, skyldiga till misstag, hvilka varit sto lättare att begå, som vittnena först flera nånader efter nämnda dag blifvit om då sk-dja tilldragelser åberopade; men alldenstund, vid adant förhållande, större trovärdighet måste tillrkännas de vittnen, hvilka flera på en gång vant. tillstädes, då omvittnad tilldragelse egt rum, ch derom afgifvitsammanslämmande berättelse, n dem, hvilka allenast hvar för sig och å skil. :! a tider något iakttagit, anser jag de förra böra, : hvad de i sina uppgifter strida emot de seå-11 are, ensamme tillerkännas vitsord. Af dennal: nledning måste jag frånkänna den bevisning I. 4 indqvist, medelst spridda vittnen förebragt, all erkan till förringande af trovärdigheten utaf ustru Svenssons, sjuksköterskan Grönlunds och ushållerskan Normans, å vittnesed afgifna samt ed hvarandra öfverensstämmande intyg att J indqvist ifrågavarande dag klockan emellan : io och tio förmiddagen innehaft och å den först: ämndas näringsställe för vittnena, under det de å I lla tre på en gång vårit tillstädes, uppvisat del! ulna och i Norstedts hemvist sednare på dagen inna persedlarne, helst dessa vittnesintyg icke indra antagandet att Lindqvists besök å venssons näringsställe inträffat så tidigt efter lockan nio, att Lindqvist hunnit till half tio nkomma till det vid samma gata belägna huset r 27, der han, enligt andras sammanstämmande ;sago, vid sistnämnda tid sig befunnit och hvarter han till klockan öfver tio varit i tjensteende sysselsatt; och emedan för öfrigt dessa itnesmål vinna stöd af två andra vittnens, pi RR te NS KV