STOCKHOLM deux 27 Dec. Uti Dagligt Allehanda har stått att läsa en följd af långa artiklar rörande Sala silfvergrufva — hvad det faktiska angår, me-stadels hemtade från bergshauptmånnen J. H. af Forselles år 1818 utgifna tryckta berättelse om Sala. silfververk, med åtskilliga tillägg från bergsförfattningarne-—meni öfrigt hufvudsak!igen åsyftande, dels attsöka ådalägga okränkbarheten af det bolags evärdliga besittningsrätt till grufvan, som nu på arrende innehar densamma, eller Sala bergslag, i sammanhang hvarmed dess åtgöranden vid grufvedriften framställts i en ljus och synnerligen partisk dager, och dels att enom (på de lösaste antaganden byggda ikasom på alla bevis blottade) förespeglingar om grufvans outtömliga rikedomar och om den sforå vinst, som vore att påräkna deraf utan nedläggande af ytterligare kostnader, inverka allmänna omdömet och dymedelst på rikets ständer, när frågan hos dem förekommer om vidtagande af behöfliga förändringar med hushållningen vid denna grufva, så att dess produkter bättre tillgodogöras och det för statsverket kostsamma förlaget må kunna upphöra. Då uti dessa, uteslutande i bergslagets förmenta intresse författade artiklar, icke allenast kronans rätt till grufvan blifvit genom mångahandaslivgriga framställningar bestridd, utan äfven öfverhoppadt allt hvad som i öfver 60 år gifvit rikets ständer fog till anmärkningar och klagomål öfver skötseln af Sala-grufva, i det afkastningen alltjemticke förmått betäcka de stora kostnader som grufvan åbragt staten under den tid bergslaget skött grufvedriften, torde det vara skäl att icke lemna dessa artiklar utan all beifran, enär de i annat fall kunde inverka på med verkliga förhållandena obekanta läsares omdöme;.och derföre hafva dessa rader nedskrifvits, i afvaktan att en fullständig utredning, uppdagande sanna förhållandet, hinner att af vederbörande verkställäs och för riKets ständer framläggas, då den bergslaget af artikelförfattaren tillagda stora heder af grufvedriften säkerligen blir efter förtjenst upper och bedömd, ergamännen i den nyanlagda Sala stad fingo år 1628 första gången Sala silfvergrufva af staten på arrende under. 3 år och ett nytt sådant arrende stadfästades den 16 Augusti 1653, dervid bergslaget förunnades bemäldte gilfverbruk till evärdlig egendom för sig och deras efterkommande att njuta, bruka och behålla, så länge de den skyldiga rättighet som K. M:t af dem hafva skall) årligen riktigt och i rättan tid prestera och verket Xpå bergsvis, efter bergskollegii ordres och godtSfinnande samt bergsartiklarne till följd, före: stå idka och drifva kunna. Bergslagets besittningsrätt till grufvan har således ifrån första början gjorts vilkorlig och beroende af prestationerna till kronan, hvilket blir desto tydligare derigenom, att oaktadt silfververket lemnades, såsom det i 1653 års kontrakt hette; bergslaget till evärdlig egendom, kronan redan 1674 funnit skäl att skilja bergslaget från grufarrendet och öfverflytta det på ens.ild person. Denne innehade arrendet i 3 år, hvarefter grufvan åter år 1682 utarrenderades till bergslaget, då, enligt kontrakt den 20 Januari nämnde år, K. M:t åt detsamma öfverlemnade grufvan till ett LE och 4evärdligt bruk, så länge det förmådde hålla den vid makt och efler rätt bergsvis drifva, Zuppå de vilkor och konditioner, som här efter införda och förmäldta varda, oss och kronan dock vårt regale samt en fri disposition förbehållen. Då bergslaget icke kunde uppfylla 1682 års kontrakt, medgaf kronan förbättring i vilkoren, och ett nytt arrendekontrakt upprättades, med iakttagande deraf, den 9 September 1741, hvaruti 1682 års kontrakt i öfrigt till hufvudgrunderna följdes. Af allt detta framstår klart, att kronan aldrig afhändt sig eganderätten till Sala grufva, hvilket ej heller veterligen någonain blifvit ifrågastäldt förr än af artikelförfattaren i Dagligt Allehanda. Vidare må läggas noga märke dertill, att kronan äfven förbehållit sig dispositionsrätten på det sätt, att bergslagets så beskaffade rätt till grvfvan, vid de särskildta arrendetillfällena, gjorts beroende af sättet, hvaruppå bergslaget skött silfververket, det är: uppfyllt sina förbindelser. i Visserligen skall detta, efter den loftalande artikelförfattarens förmenande, hafva sketi på ett oöfverträffligt vis, så att svenska stater derför stode i en outplånlig tacksath hetsskuld till bersslaget, och han har fill och med ieke dragit i betänkande att påstå det allting vid grufvedriften just nu vore kå fullkomnådt, att kronan kunde med säker het emotse en ofantlig silfvertillverkning årligen, endast bergslaget icke rubbades på minsta vis. 4 i Rätta förhållandet är likväl att, såson nyss anförts, bergslaget fått sköta och bearbeta grufvan oafbrutet ifrån år 1682 in till närvarande tid: och att, under hela denn tid af 179 år, kronanlika öafbrutet derpå gjort förluster. Det blefve för långt ia all som hit hörer, men på de 20 åren 1836—1855 har bergslaget af kronan uppburit, i s. k. konst-statsmedel och arrenderade hemmansräntor, 590,841 rdr 52 öre och under am ma tid har bergslaget till kronan uti tiond: och arrende inbetalt 297.515 rdr 70 öre. s) Detta vilkor har naturligtvis artikelförfattaren helt och hållet förtegat och end ast citera föregående raderna.