dame Finne, som vistas i Egypten med tal rikt följe. Hon har nu rest uppåt öfr Egypten och blir borta omkring tre måna der. Du kan göra dig ett begrepp om hvaq sådant folk depenserar, då jag berättar at hon ingått kontrakt för hyra af båt e. mo nära 13 om dagen. P. S. Sedan jag nedskrifvit det föregå ende, har det bliivit beslutadt att vi lemne Cairo och flytta ut tll Geezeh i morgor afton. Vi hafva just hört att arrangemen terna för vårt mottagande äro så godt som kompletterade. Vi hafva här varit ute och ridit omkring, för att göra nödvändiga in. köp af orientaliska klädespersedlar, maro quinstofflor, kaftaner, turbaner, tarbosh, scofias, skärp och hvad öfrigt kan passa. för att göra oss så kommoda som möjligt i det lefnadssätt vi för någon tid ämna föra. Det finns en sådan mängd vackra saker i bazarerna, att man verkligen lätt kan blifva frestad att deponera mer än man bör. Vi hafva i dag varit inne i sultan Hassans moskå, en mycket stor och fordom magnifik byggnad, uppförd i samma stil som Alhambra. Mahomedanerna äro dock mycket intoleranta, så att de icke gerna låta kristna komma in i deras kyrkor. Somliga äro i arkitektoniskt hänseende mycket märkvärdiga och alla i högsta grad pittoreska, såsom de nu äro omgifna af smala gator, sykomorer, fontäner och bazarer. Ar Lundgren slutar med att berättiga mottagaren att meddela vissa delar af brefvet åt red. af H. T., hvarigenom äfven underrättelser om honom kunde nå hans vänner i Norge. . Nog har han det annorlunda än i hemmet, der man kanske far på släde med klingande bjellror, eller sitter omkring den trefliga brasan, under det att snön yrar om knuten utanför — men hans tankar flyga dock ständigt mot detta kära hem. JUL-LITTE RATUR. La Veranda, Valda feuilletoner i alla arter af Orvar Odd. Först i dag har en bok med denna titel distribuerats inom hufvudstadens bokhandel; Den utgör tredje delen af författarens samlade skrifter och skall utan tvifvel bli en lika begärlig vara som de båda föregående delarne, som utkommit en till hvardera af de nästföregående jularne. Vi ha en ganska väsentlig anmärkning att göra mot vår gode vän Orvar Odd i hans egenskap af bokutgifvare; dels hinna hansi öpenhamn tryckta böcker icke hit i rättan tid till julen, ofta först i allra sista ögonblicket och stundom icke ens då, och dels sänder han oss dem i alldelesjför ringa antal, så att de tvärt taga slut och den, som varit lycklig nog att få ett exemplar, sedermera måste besväras med en utlåning utan all ända till alla dem, som icke kunna dämpa sin nyfikenhet till dess en ny remiss hinner anlända. Denna sista omständighet torde göra det rådligt för dem, som äro de var: maste beundrarne af Orvar Odds lekande och snillrika penna, att ännu i denna afton se till om de kunna få sig ett exemplar; i annat fall torde de kunna få vänta länge nog. Verandan är full med friska, täcka och ikanta blommor, icke mindre än 28 skizzer 1 det manår, som en tid förvärfvade Orvar Odd benämningen den svenske Jules JaninX, ehuru detta tillnamn var föga egentligt och icke gaf någon föreställning om det poetiskt enialiska. eller det under en hop okynnigt ekverk och skämt dolda trofasta, frisinnade och entusiastiska hos vår gode Orvar Odd. — Blad ur Katarina Månsdotters minnesbok. Under denna titel har Onkel Adam tilll Re utgifvit ett litet häfte romanser, i vilka han låter Erik XIV:s älskvärda och) trofasta gemål teckna sitt lif och sina kän-: slor under de olika skiftena af sin under-: bart vexlande bana. Egentligen hållna i folkviseton, äro de icke, ehuru författaren kallar dem så, några folkvisor, men en enkel och flärdfri poetisk anda genomgår dem, och visor kunna de i så måtto kallas att de äro särdeles sångbara; det synes som bestämda melodier ständigt föresväfvat författaren då han diktat dem. Vi anföra såsom prof följande lilla stycke: Kronan faller. Det är då slut och min krona remnad, Min drottningsmantel från skuldran löst. Ack! all den lycka, som var mig ämnad; Naturen sjelf på mitt hufvud öst. Ett barn jag var, der jag lekte en Som lammet leker vid ljusblå elf. Hvar ängens blomma var Karins syster, Och liten ros fick hon heta sjelf. Hon bröts från stängeln, det hjelpte föga Att rosen ställdes i klar kristall, Och blef beundrad utaf de höga Och varmast firad uti sitt fall. Från berget föll jag — blott barn den gången, Men i dess mossa jag föll så mjukt. Än kän jag låna den krönte fången Mitt friska hjerta, då hans är sjukt. Mitt hjerta anar — kan det väl ljuga? — Att utan krona blir Erik fri, Och brodren ger oss en liten stuga, Ett eget hem att oss gömma i. Då vill jag skilja min Eriks lockar Bor kyssa pannan — så förr det var — Och le åt stormen, som molnen skockar, BOch högt uppöfver vår koja far. t Der finns ej spira, som kan bli bruten, ti Ej gyllne kronor att skaka ner, I Och ingen lönndörr, i väggen sluten, I Och ingen vrå, dit ej: dagen ser. På blomsterängen mig Herran ställde, Mitt hjerta alltid har tänkt på den. Från tronens ära och glans och välde, Jag utan saknad går hem igen. 4 — Porträtter af Svenska Konungar och deras Tidehvarf. Andrå upplagan. Ehuru egentli