Jaha, Gösta, det säger jag rent utf, utropade tant Agneta, det hade jag ej väntat af den snälle Fahlerantz! Men har han ej sedan ångrat sig? Icke just det, kära systerX, sade onkel: men så många exemplar af Noachs ark. som kunnat påträffas, har han till högt pris åter inköpt, så att den nu är ytterst säll synt. Han har dessutom sedermera skrifvit ett par häften mot påfven, ikläder sig så som botgöring biskopskäpan så ofta det bär åt, och har nu sednast anskaffat en spritter ny krumstaf, för att med den hos sina underordnade åtminstone inplanta vördnad för ortodoxien.t Då blef tant Agneta nöjd och menade att der blir större glädje i himlen öfver en syndare, som omvänder sig, än öfver nio och nittio rättfärdiga, som af omvändelsen icke ha behof. Farbror blef utan tvifvel mycket undersam hvad meningen kunde vara med uppgiften i ett par tidningar, att borgmästaren Stolpe blifvit uppkallad hit för att erbjudas ett högre embete. Man gissade på justitiekanslersembetet, som onekligen står på svaga fötter, eller, som är detsamma, skötes med mycket svaga härder. Men då anmärktes att justitiekansleren har ej lust att afgå förrän han är berättigad till pension. En väl underrättad person räknade då ut att hr Stolpe skall bli professor i praktisk filosofi efter hr Boström i Upsala, som lärer tänkt utX, och att det ofantligt lärda och långdragna med sofismer och spetsfundigheter väl späckade utlåtande, som han låtit Norrköpingsmagistraten afgifva rörande kommunalfrågan, skall få anses såsom hr Stoles specimen för ifrågavarande profession. Det är en lust och glädje att se huru en landsortsmagistrat der med den största salvelse ger regeringen en vidlyftig lektion i statsrätt och samhällslära. Tidningarne ha i dessa dagar berättat, huruledes en prest i Wes:ergötland fått :sig ett åtal på halsen för den censur han utöfvat, i det han i stället för att enligt fadrens önskan döpa en gosse till namnet Garibaldi, gifvit honom namnet Josef. Man berättar också att någonstädes ner i Sörmland nyligen en bonde bedt att hans barn måtte i dopet erhålla namnen Garibaldi Skarpskytt, och att han fått det förra namnet godkändt, men det sednare förgastadt. Detta erinrar mig om, huru för några decennier sedan en bonde i Askersunds landsförsamling hos pastor begärde, att hans barn måtte kallas Carl Johan von Hartmansdorff, och på förfrågan, huru han kunnat komma på en så underlig id, klådde sig bakom örat och svarade: jo si, jag skulle allt bra gerna vilja kalla opp honom efter kungen, skam till sägandes!4 Det var den tiden, då framlidne presidenten Aug. v. Hartmansdorff var statssekreterare för ecklesiastikärendena och kontrasignerade en mängd författningar, hvilka, då de på predikstolen upplästes så att kungens och konkräsignaniens namn nämndes omedelbart efter hvarandra utan comma cum puncto emellan, hos åtskilliga bönder hade alstrat den tanken, att kungen verkligen hette Carl Johan v. Hartmansdorff, fastän man i dagligt tal a sig med att kalla honom för Carl Johan. I Lund skulle en gång en flicka döpas till det mindre vanliga namnet Amfilia, men den gamle domprosten kristnade henne i stället till Amfibia, såsom förmodligen efter hans tanke mera expressivt. Farbror torde sjelf erinra sig, huru farbrors goda vän, sedermera biskopen Hedrån, under den tid han var kyrkoherde här i hufvudstaden, icke tvekade — ehuru han småleende runkade på hufvudet — att döpa en gosse till Carolus Duodecimus Napoleon Sokrates. Men jag ser att dessa dophistorier vilja spinna ut sig i oändlighet, så att brefvet med nöd kan hinna afgå med dagens post. Jag slutar derföre och förblir Farbrors tillgifne Ivar Blå.