ning. Vessutom lärer domkapitlet undiu nådigt bref med underrättelse om det höga beslutet. , E-nedan detta beslut med spänd uppmärksamhet väaotas af en stor del bland den tänkande allmänheten, blir det säkerligen af papleisterna meddeladt ordagrannt. Och i ändelse det höga beslutet kommer att motiveras så, scm I rättegångsbalkens 24 kap:s 3 :s 1:sta punkt föreskrifvitsf), blir det för mången jundiskt bildad ganska intressant erfara, huruvida K. M:t dervid undviker beröra frågan om domkapitlets kompe-. tens. K. M:t torde komma att undvika det, enär dels denna frågas pröfning rätteligen tillhr hofrätten, hvilken domkapitlet i sådana frågor är underordnadt, på sätt i förra och denna artikel visats, dels ock den, som skall det nådiga beslutet kontrasienera, nog betänkt huru farligt det för hvarje juridisk myndighet är, att yttra sig öfver det, hvarom yttrande icke ovilkorligen påkallas af lag eller sakens beskaffenhetg). Men om än, detta oaktadt, kompetensträgan blir i motiverna till det nådiga beslutet vidrörd, kommer detta säkerligen att ske med så lätt hand, att det icke ken binda eller besvära vid målets vidare behandling. : Ou nu i det blifvande nådiga beslutet : besvärshänvisningen kasseras, lärer väl kyr-. koherden Hallin i domkapitlet begära ny ! och erhålla lagenlig hänvisniog, samt, enligt ; l ! densamma, fullfölja målet i kongl. Svea hofrätt, som, kanske efter det, kauske ock utan att, dess advokatfiskal hörts, säkerligen måste, i följd af domkapitlets obehörighet att definitivt atgöra målet, upphäfva domkapitlets utslag och remittera handlinarna till sin advokatiiskal, hvilken da först lir satt i tillfälle att börja det egentliga åtalet. HiMen om, mot förmodan, hofrätten anser torum för åtal i sådana mål hafva till underrätt förilyttats genom 6 i kong. förordningen den 23 Ökt. 1860, angående ändring i gällande bestämmelser om ansvar för den, som träder till eller utsprider villfarande lära; så lärer hofrätten, då den upphäfver utslag-t, äfven besluta att till konungens hefallningshbafvande sända handlingarna för åtals anställunde vid underrätt. RåHärvid bör dock anmärkas, att hv hofrättens advokutfiskal eller annan off lig åklagare kan mot sin ölfvertygelse tvinas tilltala kyrkoherden Hallin, om icke såant af högre myndighet töreskrifves eller begäres af domkapitlet, som derigenom lärer idäda sig det ansvar, som kan träffa en angifvare, i händelse domstol geuom beslut, som rivner laga kraft, finner att icke någon anledning tili åtalet förekommit. ; En möjlighet vore, att domkapitlet, sedan det, på sätt ofvanberördt är, fått nädig underrättelse att besvärshänvisningen annullerats, bes!utar att. enligt det i förra art. införda kel. bref af den 8 Maj 1731, hos hof rätten begära åtal mot kyrkoherden, utan att ufvakta hans begäran om ny hänvisning. Men att derjemte underslälla utslaget hofrättens pröfning, dertill lärer domkapitlet eakna stöd af lag, enär 2 mom. 5 i kgl. cirku läret den 7 December 1787 icke afser de 8. k. religionsmål, hvilka i 6 af samma cirkulär från den i 1 och 58 påbjudna behandling undantagas. I händelse 1:0) K. M. icke föreskrefve någon viss tid, inom hvilken kyrkoherden Hallin skulle till ny hänvisnings erhållande sig anmäla, vid påiöljd att domkapivets utslag vunne laga kralt, och 2:0) domkapitlet, efter närmare granskning uf? 2 1 kap. kyrkolag.n, kunde, oaktadt det en gång förklarat kyrkoherden Hallin från embete och tjenst skild samt tjensten åtföljande löneSförmåner förlustig, undvika, aut hos hof rätten ller all. än åklagare begära åtal mot nämnda kyrkoherde, så synes det vara en möjlighet, att sådant åta! ej blefve anhängiggjördt, enär hvarken advokatfiskalen, justitie-ombudsmannen eller konungens just kansler torde anse kyrkoherden Hallin hafva, genom sina skrifter till domkapitlet, begått något brott, och fördenskull ej heller ville, på eget ansvar, tilltala honom. — I sådant fall skulle ock nämnde ullmänna åklagure säkerligen kunna undvika att tilltala domkapitlets ledamöter för målets formvidriga behandling, helst 1:0) misstag om forum vid de allmänna domstolarna understundom , begås, utan att deras ledamöter deriöre tillt:las: och 2:0) domkapitlets ledamöter, tör sitt lörhastande i det formella af denna sak, kande anses ega någon ursäkt iden nyligen skedda ändringen i lagstiftningen rörande religionsbrott, samt i den omständighet att, i sammavhang dermed, kong!. kungörel-en den 24 Jan. 1751 upphäfts. I sådan händelse kuude ju denna hältigt agiteradv sak få i tysthet sjelldö, eller ät-l, minstone hvila, till dess den gamle kyrkoherden finge värmare ölverväga värdet at sinå Sexegetiska funderingars, hvilka hvarken så ovanliga eller så skaurpsinnig att kristenheten något förlorar på deras upphörande. I alla händelser kan, i fråga om målets vidare behandling, såsom säkert antagas ål-1 minstone, att K. M. ogillar besvärsbänvisningen; em-dan, om det ej skedde, K. M. mår ste pröfva och alliså möjligen kunde kommal att godkänna domkapitlets äsigt i kompe-l tensirågan, ja, äiven att gilla det bufvudsakliga beslut Om sedun, såsom insänduren har enl 2 för en sådan händedse förmoda, domkapitlets ledsmöter aktion des för hänvisningens meddelande och målets öfriga formvidriga beha: dling samt för hufvudsukliga beslutet; kunde K. M. ma att genom sin högsta domstol pliktfätla domkapitlets Jedamöter för åtgärder, hvilka K. M. i statsrådet förut godkänt. Lika säkert-är ock, att enhvar af de. tre ofvannämnda allmänna åklagarne kan, utan hinder at hyad kyrkoherde: Hallin eller don:kapitlet sig numera tager, i Svea hofrätt tilltala domkapitlets ledamöter för målet: i flera afseenden olagliga behandlin MM mm SS mms ris kH t 1 ; ; i j LÅ i Laga formers belgd och sträng iaglydnad hos embewmän äro nödiga för medborg säkerhet och trefnad. Ett samhälle, de dana former allmänt missaktas, nalkas upplösning. Medborgaren gör väl anspråk på (materiel) rältvisai hvarje särskildt mål; men hela samsället har icke mindre rätt fordra, att de garantier, som finnas i lagbestämda formers helgd, ej kränkas i följd af vederbörandes tåkunniga åstundan att hastig och direktare åstadkomma rättvisa i särskilda mål. Olyckligtvis hafva de fleste, som icke äro bildade genom juridisk teori eller praxis, en stor benägenhet att missakta sådana former och sammanblanda o!ika trå gor. Men tin olyckligare om cj embetsmän i detta afseende akta sig för dn hemska regel, menniskonaturen är så b fulja, newligen aw ändamålet helgar n Mången följer denna regel al dd k lek till medmenniskor; mer icke mi vådiig och I Här äg. rätt, enligt Sverg men hvarken om k stendomens f) VAll dom bör fästas på skiäl och lag och cj 3; och skal sieifwa saken och n sten består, med thes ri twindigheter, tydeliga ther i wisättas, så Oo ufrudskiäl, och then lag, ther å siu: — Domaren skal ej