att om jag toge er till min lärare deri, så skulle jag komma att gå ganska långt; mer ursäkta mig, jag ämnar ej taga er till föresyn och ledare i någonting. Slag hade knappast slutat, förr än ett allmänt mummel utbröt. Den långa beste rätade ut sig, under det han skilde armarn: från bröstet och knöt näfvarne. BäPojkeX, ropade han, fall ned på knä för mig och bed mig om ursäkt! ag svarade ej, men äfven jag knöt min: näfvar, AX CcHör du ej, pojke, fall på knä— harju befallt. Ja POJKE, Pp Jeg Aldrig; var mitt korta svar. föder sista gången säger jag dig, fall pi Jag har lärt mig att endast knäböja för Gud, icke för någon menniska, aldrumins skulle jag göra det för er. Det oljud, som förut herrskat inom klassen, hade nu försvunnit och gifvit ram fö den djupaste tystnad. Med spänd väntar afbidade man utgången. FrJag var beredd på ett anfall och hade dragit mig ett steg tillbaka för att icke lät: öfverrtumpla mig. Du vill således icke på knä bedja mig om förlåtelse ? S Nej. Och i detsamma fattade den långe ki: ba ten mig med båda händerna i kragen i af sigt att med en enda hastig och kraftig knyck böja mina knän och fälla mig ned, framför sig. Jag kände att jag svigtade. Men jag var icke mindre fast besluten att öfvertyga honom, att jag var beredd att til del yttersta försvara mina ord. Då jag också såg att här ingen pardon vidare var att påräknva, gaf jag, som nu stod med fria händer tätt ntill, grobianen,en så kraftig stöt i under