det för Stockholm är en lifsfråga, om någon är det, att staden icke må vara blottställd för rumpling af en handfull fienFda at ärhet, är så klart att Då nu och konungen lika friviligt åtaga sig detta såsom en lförpligtelse, kan detta icke vara någon för kommunen likgiltig sak, oförtjent af uppmärksamhet och uppmuntran från kommunens sida. Vi ha nyligen haft tillfälle visa huruledes både regeringen och konungen personligen ådagalagt sin beredvillighet at uppmuntra och främja skarpskytterörelsen; det erbjuder sig nu ett tillfälle för en kommun, som mer än någon annan ilandet måste vara intresserad af denna rörelses utveckling, att dertill i någon mån bidraga, och man bör förvänta att stadens representanter icke förbise vigten och betydelsen at det beslut de gå att fatta i ämnet. Det andra af de förslag, som rönt allmännare sympatier på sockenstämmorna, förtjenar också tvifvelsutan att varmt behjertas. Samhället har sträfvat att bereda tillfälle till uppfostran åt alla sina medlemmar; det har till och med gjort förvärfvandet ai ett visst mimimum af kunskaper till en pligt för hvar och en; men uti det som lagen sålunda stadgat såsom regel, har fattigdomen föranledt icke få undantag, ithy, alt många barn, i saknad af nödig beklädnad, icke kunnat sändas till skolorna. Attundanrödja detta hinder för skolgång är således att bereda tillfälle till uppfostran åt många, som eljest skulle gå miste derom, och ingen lärer bestrida att de medel, som för detta ändamål anslås, äro väl använda. En sådan åtgärd afser att göra en del af det uppväxande slägtet till goda medborgare, det nyss förut omförmälda förslaget afser ati öka tryggheten för dem och oss alla att förblifva fria medborgare. Ganska lyckligt vore det derföre, om man, i stället att tvi-. sta om hvilketdera ändamålet som har största anspråk att understödjas med de medel öfver hvilka kommunalrepresentationen nu skall förfoga, erkände bådas lika berättigande och delade medlen mellan båda, på sätt t. ex. Ladugårdslands församlings enhälligt fattade beslut afsett. Måhända komma röster att höjas äfven för den åsigt att hvarje beslut om medlens användande bör anstå tills det visat sig hvilka belopp man får att disponera öfver. Det kan icke nekas att ett sådant yrkande kan ka ganska goda skäl för sig, men dei synes 0ss som om båda de föremål, för hvilka hufvudstadens invånare visat sig helst vilja ha medlen använda, äro af beskaffenhet att kunna gagnas äfven af ett belopp, som till äfventyrs icke blir synnerligen stort, samt att å andra sidan ingen utsigt finnes ati skattebeloppet blir så betydligt, att icke alltsammans skulle behöfvas för sagda ändamål. Något äfventyr kan således icke vara förbundet med besluts fattande nu genast,