Jag anar, min mor, att det ena var till Lönner och det andra till Eskolin.4 Du gissar rätt. cOch de befinna sig — är det icke så, min mor — inlagda i paketerna? Också det. Jag börjar förstå litet — anar något. Stackars Gudiloff! Ännu hafva vi ej kommit långt. Fortsätt, min mor, fortsätt!4 Tiden gick, natten var redan långt framskriden. Så länge din far arbetade, ville ieke heller jag sluta. Omsider sjönk han likväl ner på bädden. Jag trodde att han, trött af ansträngningen, insomnade. För att sjelf söka. mig någon hvila, tog jag plats i en länstol, som stod i hörnet mellan din fars säng och kakelugnen. Min afsigt var att i fall af behof alltid varar till hands. Ettpar tim mar gingo. Det var omöjligt för mig att få en blund i mina ögon. Jag tänkte — — — Gul vet hvad jag tänkte på. Oför modadt väcktes min uppmärksamhet af att din far, under utrop at smärta, gjorde en våldsam rörelse. Min alsigt var att skynda till. Men i detsamma får jag se honom resa sig upp, taga nattlampan och — under det att han försigtigt såg sig omkring, liksom ville han ej blifva bemärkt — begifva sig till byrån. Redan illa sjuk gick han långsamt och stapplande. Om jag vågat, hade jag hastat till för att stödja honom. Men jag hade läst i den blick han kastade omkring sig, att han önskade undvara alla vittnen. Det gjorde mig ondt, att jag honom ovetande befann mig i rummet, men det var redan för sent att göra någonting dervid. Han öppnade emellertid byrån, framtog derur en liten bok, det var en almanacka, ocl började bläddra i de -u Mitt minne svek mig icke, talade han