0 STOCKHOLM den 3 Dec. De diplomatiska hanälingarne iromerska frågan. Dessa handlingar, af baron Ricasoli den 20 Nov. framlagda på italienska parlamentets bord och hvarigenom denne statsman velat inför sin nation och inför verlden redogöra för sina åtgärder i denna ej mindre verldshistoriska än nationella fråga, utgöras af trenne. skrifvelser, den ena till kardinal Antonelli, de öfriga till påfven och ministern vid franska hofvet, hr Nigra, samt ett förslag till fredlig uppgörelse emellan statens och kyrkans intressen. Vi meddela här dessa dokumenter, n.ed undantag af skrifvelsen till hr Nigra, hvilken ännu ej kommit oss tillhanda. Det torde vara någonting hittills oerhördt inom diplomatiens annaler, att ett konungarikes förste mini ster vänder sig omedelbart till ett annat lands suverän. Men saken kan tilläfven tyrs förklaras derigenom, att här just frågan är om berörda suveränitets afskaffande. De åsigter hr Ricasoli här i sin skrifvelse till pålven framhåller kunna, ehurft yttrade med stor moderation och enligt omständigheternas kraf hållna i en rent katolsk ton. likväl i mer än ett afseende anses innebära åtskilligt, som ej saknar tillämplighet äfven på OR EE statskyrkor. Skrifvelsen till kardinal Antonelli är af följande lydelse: Eminenus! H. M. konung Victor Emanuels regering, djupt bekymrad öfver de bedröfliga följder, hvilka såväl inom kyrkan som staten kunna uppkomma af der ställning, som romerska hofvet intagit till italienska nationen och dess regering har velat ännu en gång vädja till den helige fadrens förstånd och hjerta, att han i sin vishet och sin godhet må samtycka till en öfverenskommelse, som skulle på samma gång den lemnade nationens rättigheter okränkta, verksamt bidraga till kyrkans värdighet och storhet. Jag har den äran till ers eminens öfversända det bref, som jag på H. M. konungens uttryckliga befallning i ödmjukhet ställ till hans helighet. Ers eminens är genom den höga värdighet ni inom kyrkan bekläder, genom den vigtiga plats ni innehar ; statens förvaltning och genom det förtroende H. H. för er hyser, bättre än någon annan i tillfälle att vid detta tillfälle afgifva nyttiga och hörda råd. Ers eminen: kan icke underlåta att med känslan för kyrkans sanna intressen förena en känsla för den nations välgång, som ni genom födselr tillhör. Jag hoppas alltså, att ers eminen: skall lägga sig ut för framgången af et: verk, hvarigenom ni kommer att göra e högt förtjent icke blott af den heliga stolen och Italien, utan af hela den katolske verlden. s Ricasoli. Brefvet till påfven är af följande lydelse: Till h. h, påfven Pius IX. Turin Aug. 1861. Heligaste fader! Tolf år ha förflutit, sedan Italien, lifvadt af de mildhetens och förlåtelsens ord, som utgingo från eder mun. omfattade: hoppet att få se ett slut på sinz sekelslånga lidanden och börja pånyttfödel sens bana. Men som jordens väldiga had: delat landet emellan fleraherrar samt der öfver förbehållit sig såväl en skyddsmak: som ett omedelbart välde, så kunde pånytt födelsens verk icke fredligt utvecklas inom våra gränser, utan man måstegripa tillvapen för att frigöra oss ifrån det främman välde, som slagit läger midtibland oss, på de att de inre reformerna ej måtte redan iföd seln qväfvas och tillintetgöras. Det var då, h. fader! som ni, i känsla af att på jorden vara representant af fre dens och barmhertighetens Gud och all trognas gemensamma fader, vägrade italie narne eder medverkan i den för dem heliga sjelfständighetskampen, men som ni tillika var en italiensk furste, så väckte detta beslut hos. dem en stor bedröfvelse Sinnena förbittrades, och man såg det en drägtsband brista, som gjort början af vå ånyttfödelse så lycklig och så verksam e nationella missöden, som häruppå nästa: omedelbart följde, upphetsade ännu mer de väckta lidelserna, öck under en sorglig följt af beklagansvärda tilldragelser, som vi allv gerna skulle vilja glömma; uppkom från de; stunden emellan italienska nationen och der apostoliska stolen n olycksalig konflikt, son ännu i dag varar och som för dem båda i lika menlig. All strid måste slutas med an tingen den ena kämpandes nederlag och dör eller med bådas förlikning. Nationaliteten: rättigheter äro oförgängliga och S:t Petr stol är det äfvenså på grund af ett gudomligt löfte. Då nu sålunda ingen af kämparne kan försvinna från slagfältet, så må ste de förlikas för att icke försätta verlden uti förfäfliga och ändlösa stormar. Som ka tolik och som italienare har jeg ansett de: vara min pligt att länge och djupt öfvertänka det svåra problem, som tiden gifvi: oss att lösa; som konungariket Italiens minister anser jag mig pligtig att underställ: ers helighet de grunder, enligt hvilka er förlikning emellan den heliga stolen oct italienska nationen kan betrak:as icke blot: som möjlig, utan som högst nyttig, äfvensom nödvändigheten deraf nu är ögonskenligare än någonsin. Då jag så handlar föl jer jag icke ensamt min innersta känsla: hud och mitt embetes pliot. utan iag hör