ligt komma ifrån den grufligt obehagliga nödvändigheten att säga den trefliga A., den täcka B. o. s. v. någonting annat än bara beröm. Vid talscenen finner man likaledes att de mera användbara sujelterna otaliga gånger blifvit öfverhopade med loford, medan deremot anmärkningarne högst varsamt blifvit framställda. Så skulle vit. ex. vilja påstå att nästan aldrig verkligt hårda ord, eller peremtoriski förkastande omdömen, uti någon större tidning blifvit fällda; att tidningarne högst sällan gjort sig till uttryck för den förka: stande opinion man ofta kan få höra yttrad i enskilda samtal eller i sällskaper. på så spridda och olika håll och på ett sätt-att man utan tvekan kan antaga det för allmänhetens mening om den eller den artistens manr, ovanor, ensidighet, olämplighet för den genre, der de oftast användas, deras mani att monopolisera roller, favoriserandet af vissa sujetter på andras bekostnad. m. m., som hvar och en mycket väl märkt och vet, men som tidningarne tycka vara synd att röra uti? o. s. v. Ar nu detta grundadt (hvarom man lätt kan öfyertyga sig genom att ögna uti de sednare årens teaterkritiker i de allmännt tidningarne), så har man svårt att finna någon annan verklig betydelse i hr direktörens framställning om ett bättre bedöman de, än att han helst önskade det tidningarne skulle afsäga sig all rätt till klander och endast berömma. Visserligen vore det till en tid rätt behagligt och beqvämt för en direktion om pressens organer sålunda läte formera sig till ett slags ?elaque? åt direktionen, så att: det på allrasista tiden ganska märkbara bemödandet att organisera en sådan i salongen blefve öfverflödigt, men i längden skulle detta — oafsedt det vilseledande och nedsättande som det alltid innebär för publiken, ja! för konsten — äfven återfalla på tealern sjelf, ty sujetterna skulle blifva så bortsmickrade att de förlorade ur sigte ansvaret vid sin vppzift, skyldigheterna till aktgifvande på sig sjelfva, och direktionen skulle förlora all skymt af måttstock på opinionen och på stämningen utom sitt eget kotteri. . Att direktören i detta bättre bedömande? önskat mera sanning och rättvisa kan heller icke antagas, då man på sista tiden sett med hvilken retlighet han sjelf iförsta rummet och något hvar af teaterns personal i öfrigt upptagit hvarje den ringaste skymt af: kritik. z Under polemiken om: fru Michaölis engagement yttrade direktören med en viss-hetsig ironi sin harm öfver att tidningarne ansett de vid teatern engagerade sujetternas talänger? så jemförelseyis underlägsna? fru Michaölis, ehuru denna åsigt måste delas af hvarje vän till sanning och rättvisa. Då för några veckor sedannågra anmärkningar yttrades om en af lyriska scenens äldre. artister, framträdde denne i en försvarsskrift, hvari ingen vederläggning. eller motbevisning förekom, men väl yttringar af stor personlig ömtäålighet: Ofta hör -man artister såsom personlig skymf, lågsinnad skadelusta, hätsk förföljelse m. m. utmåla det ringaste klander, som träffar deras konstnärliga prestationer. Huru artisters fäder och unhöriga ofta skriftligen och muntligen till dem som förmodas hafva något med kritiken att skaffa farit uti patetiska klagorop och huru de understundom uti ett modereradt eller vilkorligt beröm kunna finna en lömsk framfart, gemena insinuationer och nedsättningsförsök. elt uppträdande med förgiftade vapen, derpå skulle de allrakostligaste exempel kunna framdragas, och äfven detta, ehuru vittnande om höjden af egoistisk sjelfförblindelse, har också sin komiska sida, emedan det visar huru man tager sak på bak, anser konstnärskapet ej tåla vid den ringaste kritik samt ofta anser ett uraktlåtet smicker för en grym I förolän pning. Då så mycket buller och missnöje kunnat I uppstå af de få hittills endast undantagsvis synliga anmärkningarne, hvilka dock icke bevisats vara ogrundade, kan manicke utan oro tänka sig följderna af en med sanning och rättvisa konseqvent utförd teaterkritik. Det tyckes nemligen ligga something rotten 1 hela vårt teaterväsen, hvilket de invigda anse för ett helgerån om någon söker blotta. Berömmet är också ännu rådande. Sednast har Kungliga teaterns utförande af Kronjuvelerna blifvit i de större tidningarneprisadt med så ampla loford att läsaren måste förmoda något utomordentligt förträffligt vara på färde. Den enda som i detta afseende yttrat sig vilkorligt har vårit Aftonbladet och vi hafva hört många dela dess åsigt, ehuru yttrandet att mil Gelhaar icke ärkoloratursängerska såtillvida torde vara. oegentligt, som dette dock varit hennes egentliga genre. Referentens anmärkning angående otillräckligheten i mll Gelbaars röst är derembt framställd med den största möjliga grannlagenhet, då hvar och en af-publikenvid åhö rundet af Kronjuvelerna kan intyga, det hennes. röst är så svag, alt. den knappas! höres i det lägre registret, ehurw orkestern synbart bemödar sig att ackompagnera så pianissimo som möjligt. Anmärkningen att fru Strandberg utförde ett altparti öiverraskade oss äfven; då det i de vanliga operaupplagorna uppgifyes så somsopran, men vid närmare aktgilvande balva vi funnit att referenten icke har tå orätt, då partiet företrädesvis rörer sig inon den lägre oktaven, ofia går ned till elt strukna e och h, men endast undantagsvi vingar sig upp till ivästrukna g och b Öm mean dertll besinnar, att det är timber mera än omfånget som bestämmer röster karakter, finner man verkligen Dianas part mera passande för en sångerska med fyll vöstsom i mellanagiäm ken coöra Fk