sade den ena; Visst icket, sade den andra. CJamaist, skrek fransyskan. Miss Lambert, ni . måste lemna vårt hus; mr Drinkwater, ni behöfver ej återkomma mera: Bi är ej tillräckligt allvarsam för en så högt aktad skola som denna.s — Ack, förlåt mig! snyftade :tackars Bob — och omedvetet, tror jag, kysste hon mig omigen. Innan hon reste skickade hon mig det här.4 Han tog fram ur ett. silfverpapper en indisk guldkedja. Det var Bobs halsband. På ett litet papper stod: Till min älskade gamle ritlärare, från Bob Lambert.4 Det var en temligen ojemn, barnslig stil; men han kysste den vördnadsfullt. Den sista!4 sade han allvarsamt.. Jag blir aldrig kär mera! ; Ar du viss derpå, Frank?4 sade syster Sophy. Derpå vände hon sig till mig och tillade: Jag var glad att han endast var kär; . jag var rädd det var något värre. Detta går nog öfver. Ni vet hvad Rosalinda säger: Män dö emellanåt och maska uppäta dem; men inte af kärlek. Dermed menas naturligtvist, utropade Frank, att maskarna ej uppäta (dem a kärlek. Hvad kan man också vänta sig al en mask? Du får ej klandra den store William, syster Sophy; tänk på huru nyttig han har varit för alla målare. Kanske syster Sophys skäl att tänka mindre högt om männernas kärlek voro hen och hållet oberoende af brodrens kortlifvade känslor. Jag hade aldrig förut tänkt derpå, men nu föll det mig in. Nå, vi skola väl bege oss utal, sad: min vän. Om vi inte fiska eller rita. så skola vi åtminstone språka. Jeg skalli ni en gång berätta dig om Bob Lambert, i!al du vill höra det. Han var också så god och upprepade in berättelse. ungefär. ett-halit-dussin; gänger:. Allv hvadsjagsedanchörde omhenne va följande: För några år sedan läste jag i