I skrifningen, som lemnades öfver den! som misstänktes för stölden, trodde jag mig igenkänna 3 Ericsson, tvarföre jag lät efterspana honom och isjelf grep honom, sem dervid ännu fanns inneva nära nog hela penningebeloppet. Ericsson tilitalades och dömdes för 2:dje resan stöld samt undergår nu på Långholmen det ådömda j straffet. Häraf synes att, när Ericsson sjelf före brott. han ej af mig skonades. Annat ande var, när han på förhand angat af tilltänkta brott. Det lär ännu qvarstå i de flestas minne hurujsom för något mer än ett tiotal af år tillbaka osäkerhet rådde i Stockholm, i det att mord, rån och grotva inbrottsstölder alltsom oftast förs öfrades af brottslingar, tillhörande ordentliga band, hvilka bildade och utvecklade sig och vanligen upptäcktes och sprängdes först efter det en mängd grofva brott af dem blifvit begångna. Att förhållandet numera är förändradt kan icke af någon, som vill hålla sig till sanningen, bestridas. Stockholm kan, hvad säkerheten till lif och egendom angår, tryggt mäta sig med hvilken större stad som helst. De få grofva brott, som under det sednare decenniet timat, hafva föröfvats utan föregången plananläggning och under sådana omständigheter att de icke kunnat genom något förutseende förekommas. Att hafva till detta lyckliga förhållande under nattliga vakor samt kroppsoch själsansträngningar, ofta med fara för eget lif, bidragit, det räknar jag mig väl icke till någon berömmelse, emedan jag endast uppfyllt min tjenstepligt, men anser mig dock derigenom ega skäliga änepråk på att icke för mina, tillgöranden, som alla härflutit från rent nit och ifri önskan att gagna samhället, varda till heder och ära angripen. Att så likväl skett bekräftar likväl en af mången polistjensteman före mig vunnen erfarenhet att, medan ingen räknar honom till förtjenst hans ansträngningar för det allmänna bästa, han, så snart en anklagelse mot honom framställes, genast blir utsatt för en omotiverad förkastelsedom af en icke obetydlig del af allmänheten. Stockholm den 8 November 1861. C. Silfversparre. Bilagor. Undertecknad får härmedelst lemna det intyg, att jag af stadsfiskalen C. Silfversparre, som hösten 1859 besökte oss trenne gångeri vår bostad, under det både man och barn voro sjuka, och vi till följd deraf ledo af den största nöd, erhöll första gången till gåfva två riksdaler, andra gången tio (10). och tredje gången, då hr stadsfiskaen var åtföljd af poliskommissarien Ramsten, tjugo (20) riksdaler riksmynt, som till bevis meddelas. Stockholm den 8 November 1861. Catharina Engelin, med hand ä papperet. På en gång närvarande vittnen: Viet. Gottfr. Granlund, 4. W. Callerstedt, fil. magister. bokbindare. Att jag vid något tillfälle under Oktober, November månad år 1859 af stadsfiskalen C. Silfversparre, under min nödställda belägenhet med tre oförsörjda sjuka b hus till bostad, erhöll honom en gåfva af 12 rdr rmt, samt att hr Silfversparre både före och efter den tiden gifvit mig ved, mat och penningar, hvilket tacksammeligen som bevis meddelas. Stockholm den 8 November 1861. Lovisa Zetterbäck, j och nära nog ett utfödd Hedbom, med hand å pennan. På en gång närvarande vittnen: Carl Fredr. beg: C. A. Arelsen, f. d. hof-fourir. f. d. taffeltäckare. Denna hr Silfversparres förklaring öppnar ett vidsträckt fölt för betraktelser af den mest allvarliga art, och vi torde få anledning att mer än en gång återkomma till ett ämne, som påkaller lika mycken uppmärksamhet såväl ur den allmänna ordningens som den allmänna moralens synpunkt. Hr bilfversparre kan nemligen genom sin förklariog, om de deri innebållna uppgifterna äro sanningsenliga — och vi ha iogen annan anledning att draga dem i tvifvelsmål än den, som skulle innefattas i sjelfva den angifvelse som föranledt förklaringen, dervid vi dock öppet medgifva, att hr Silfversporres uppgilter synas oss minst lika trö: värdiga som f. d. konstapeln Lindroths — hr BSifversparre kan, säga vi, genom sin förklariog på sin höjd ha ådagalagt, att hans förfarande vid de tillfällen, som i angifvelsen beröras, icke härledts af egennytta, såsom angilfvaren velat insinuera (ehuru hr Silfvers; arre toråe ha handlat på ett mec hans ställning bättre öfverensstämmande sätt. om han hänvisat hr Wanselius att sjelf till de fattige utgifva det penningebelopp, söm hr Silfversparre nu vill antyda sig hafva endast för de fattiges räkning emoltagit) ; men af hr Silfversparres egen framställning visar sig deremot, alt angifvelseskriftens uppgifter om det af hr 5: såsom chef för den detectiva polisen idkttagna förfarande äro i väsendtliga delar med sanna förhållandet öfverensstämmande. Men detta förfarande år af den rent af äfventyrliga art, att de polistjenstemän, som deraf begagnat sig och de som afvetat och tillåtit attså skett, visat sig, i vår tanka, ytteriigt oförmögna att rätt uj pfatta det dem anförtrodda vigtiga kall. huru framstår förhållandet, betraktadt sådant br Silfversparre sjelf tecknat det? Jo, helt enkelt så, att en förvunnen tjuf ställt så till åt sig, alt han har inkomst af stölder, i hvilkas RNöggnlag och begående han dehsger, utan att löpa fara att derför blifva lagligen tilltalad. Angifvelseskriften uppgifver nemligen, att den omtalade tjufven Eriksson hade infunnit sig hos hr Siltversparre och mottagit penningar at honom — ett törhållande, som hr 5. icke motsagt, och hvilket man således måste antaga såsom sannt, så mycket hellre som det ligger i sakens natur, att en så beskaffad person ej utan er. sättning tillbandsgick polisen med underrättelser af ifrågavarande beskaffenhet. Den naturliga följden häraf måste åter blifva att en sådan i förbund med polisen opererandetjufharsin fördel vid, att så mänga stölder som möjligt anläggas och begås, då hans belöning väl antsecligen står i förhål