bostad. Hon uppgaf huru, Åman vid tillfället varit klädd, och vidgick Åman sig ega unge: färligen en sådan kostym som den uppgifna men förnekad vittnets utsago att vara den ai Wallin omvittnade personen, erbjudande sig at: styrka, det hon vid half 2 tiden, då Wallin blifvit narrad hemifrån, befunnit sig på annat håll Härefter förekallades f. d. pohskonstapel Lindroth, densamme som i en bekant skrift förut uppdagat åtskilliga mysterier inom polisen och förut i målet varit åberopad af Norstedt, mer nu uppträdde å Wiströms sida, af honom kalla: ör att höras öfver vissa omständigheter, rörande det af. enkan Carlsson omvittnade armbandet. som-hon uppgifvit sig ha sett i Wiströms hand före visitationen. Lindroth berättade: Samma dag som Norstedt af fru Steuch lånte armbandet för att förevisas :nkan Carlsson, för att höra om hon igenkänd. det, hade Lindroth, i sällskap med åkarer Isacsson (äfven; förut i målet hörd) inkommit Jonssons mjölkmagasin tillsammans mec Norstedt, som der upptagit och visat armbandet. Engman hade då begärt att få se detsamma. samt med något verktyg, som han haft i han den — om det var en grafstickel, en nål elle, en pennknif det kunde Lindroth icke säga — helt hastigt ditritat det S, som-hustru Carlssor påstått sig ha sett i armbandet första gången då det var i Wiströms hand. , Huruvida den fö tillfället äfven närvarände enkan Carlsson elle: Norstedt sjelf märkt Engmans förehafvandt kunde han icke säga, men deremot visste han att det bemärkts af åkaren Isacsson, som också, då de tillsammans utkommit på gatan, hadc yttrat till Lindroth: Såg du hur full af fan Engman var! nkan Carlsson bestred Lindroths utsago såsom lögnaktig, ty rispan hade förut funnit: der och hon hade omtalat den innan Engman fick armbandet i sin hand, men hade Engman, då han sedan fick armbandet, Ha på bokstafven för att uttyda hvad den skulle föreställa och förklarat att det skulle vara ett.S. Norstedt anvärkte det besynnerliga deri, att Lindroth, son; i målet varit afhörd flera gånger förut, ej nämnt något om en så vigtig omständighet. Det hade varit mera hedrande för vittnet, om så skett. och äfven gjort dess uppgift trovärdigare. Hr Mö 1 norde vittnet, om det bestämdt kunde t på sin ed, att bokstafven ej funnits förut i armbandet, innan Engman fick det i sin hand. Lindroth förklarade härtill, att han hade skäl tro att den ej funnits der, synnerligast som han samtalat derom med Engman, hvarvid denne yttrat: att de aldrig kunna komma åt mig för det. Härefter hördes åkaren Isacsson, hvilken Lind roth pästått skulle kunna i allo bekräfta hans utsago, men Isacsons berättelse blef i allo stritande mot Lindroths. Isacsson uppgaf nemligen att hustru Carlsson genast vid första sammanträfandet med Norstedt på gatan sagt att hon kände igen armbandet och att deri skulle finnas ett märke ritadt och e: hål på ett af bladen. Engman hade derefter beut henne att också få se bandet, hvarpå C. lemnade det åt E. Isacsson såg ej att Engman derunder gjorde något åt detsamma. För alldeles otroligt ansåg vittnet dessatom att Engman skulle hunnit rita dit någon bokstaf, ty han hade armbandet endast ett ögonblick i sin hand Hvad det yttrande fnginge som Lindroth uppgaf att Isacsson skulle fällt, bestred Tacsson hek och hållet att ha sagt något sådant. Lindroth förekallades nu ånyo: och de båda vittnena, hvilkas berättelser om samma sak voro så motsägande, konfronterades med hvarandra, men vidblefvo sina uppgifter; och uppstod dem emellan en ganska egendowlig ordvexling. Så yttrade Lindroth nemlig n: medger du inte att du på krogen i går, åa vi drucko äggtoddy. sade att du skulle k nna intyga detsamma , Isacsson genv dilde att det var ett fulld misstag af ; vdroth, men väl hade han vttrat: det han. tyt att det var synd om Wiström, som blifvit — landad i en så ledsam rättegång. Hela då: sa scen var i höggrad dramatisk och följdes af alla närvarande med den mest spända uppmärksamhet. Den slöts dermeå att Norsted:. unyo uttryckande sin förvåning öfver Lindro.ns uppträdande nu med detta vittnesmål, framkastade den förmodan, att fenomenet stode i någo: samband med den omständig: heten, att Lima ah varit uppkallad till polismästaren Wallcoterg. Norstedts rättegångsbiräde anmälde att ..:n hade sig bekant att äfven vittnet enkan t 1isson varit kallad till poismästaren Wallen5b2: som dervid skulle hö sökt förmå henne att åt rtaga eller modifiera sitt afgifna vittnesmål; och anhöll hr Mönnich, att domstolen måtte tillspörja henne huru dermed rörhölle sig. Med anledning häraf förklarade ordtöranden, att rätten ej kunde framställa en sådan fråga, enärfhvad polismästaren W.i embets väg företog ej tillhörde rådhusrätten att pröfva, och i händelse hr M. ville göra någon anmärkning mot W:s åtgärder denna måste framställas mför annat forum. För att minska trovärdigheten af enkan Carls: sons: vittnesmål anmärkte nu äfven Wiström, att C. flera gånger yttrat till honom bekymmer öfver sitt åtgörande i målet, hvarföre Wiström uppmanat henne återtaga af sin vittnesberättelse hvad som ej vore sannt, hvarpå dock Carlsson gråtande senmält: kära du — det är mig icke möjligt att återtaga något. Intrycket af denna Wiströms berättelse blef, i stället att minska, snarare ati ska trovärdigheten af Carlssons vittnesmål;anmärkande också ordföranden till Wiström sedan Jenne slutat sin berättelse: Skulle det-der nu ram också; antvdande tonen rmed dessa ord yttrades, att ordföranden ingalunda ansåg Witröm genom framdragandet af denna historia ha .ällt sin sak i bättre dager: Enkan Carlsson återtog icke heller nu något if hvad hon förut berättat, men tillade deremot itt Wiström flera gånger fällt det yttrande till henne: att Jerngren ej vore tjufven, utan att let var en qvis.na. Ordföranden erinrade att äfven andra vittnen förut intygat detsamma, och då Wiström med inledning deraf bedyrade att han omöjligen sunde ha fällt sådana yttranden, tyt huru kunde : an veta hvem som var tjufven, gjordes han af ;rdföranden uppmärksam på den hd han detta mål intog samt iörmanades att hälla sig till sanningen och genom att uppriktigt omtala hvad han kände bidraga, både gsgisom poisman och part, till målets utredande och sitt -get fredande från den misstanka, som äfven hvilade på honom. Wiström förklarade till svar värpå att hin ej visste något i saken. Härefter hördes af Lindqvist åberopade skonakaren Thornberg och dennes hustru, enär Lind;vist genom deras vittnesmål sökte leda i bevis :tt han mellan kl. 9—10 den 30 Juli ej kunnat efinna sig på Svenssons krog å Ladugärdslan!et. Mannen Thornberg kunde dock ingenting nnat upplysa, än att han lemnat Lindqvist ett ar lagade stöflor kl 7 till 10,:då Lindqvist ännu ;efunnit sig i sin bostad, och hustru Thornberg ut hon, på väg till sitt hem, omkring kl. hall hade på Saltmätaregatan mött Lindqvist, som 1å gick hemifrån. Med anledning af dessa båda itnens berättelser förekallades ånyo hustru vensson, Maria Norman, Pehrsdotter ochogifta irönlund, för att om möjligt, med afseende på den, kollationera sina berättelser; men de vid;Iefvo alla, att Lindqvists besök å krogen, då mn medhaft nippemrna; varit före dl. 10.2 Hr sännich, som förut bestridt yrkandet om dessa