med anledning af Wiströms yttrande, hafva trott henne haft helt annat att säga mig. förnekade hon såväl sådant som. att hon skulle hafva till Wiström yttrat sig vara narrad eller lockad till vittnesmålet emot honom. Under uppmaning till henne att icke af några bevekelsegrunder låta förmå sig att afvika från sanningen, utan att, om hennes redan aflagda berättelse vore sann, vidhålla den, föreställde jag henne derefter å andra sidan nödvändigheten att, om hon afgifvit ett oriktigt viunesmål, medan tid ännu vore ändra detsamma, hvartill hon likväl förmälde sig icke hafva skäl. Under samtalet derom fällde hon väl äfven till mig samma yttrande som Wiström uppgifvit henne haft till honom, eller att en uppgilven person skulle sagt henne, det hor genom sitt vittnesmål icke skadade Wiström. då det blott innefattade halft skäl och således icke kunde föranleda hans fällande, men vidhöll likväl riktigheten af sitt vitt aesmål. Hela detta samtal afhördes af stadsfiska: len Kock och Westman, hvilka således bör: kunna vitsorda, att hela mitt bemödande, ) stället för att bearbeta henne inågon vis: viktning, såsom Aftonbladsreferenten syn vilja antyda, gick ut på att föreställa h unc nödvändigheten att noga. hålla sig vid sanningen, vare sig att denna bestc . uti dei vittnesmål hon redan afgifvit eiler mot sätsen. Att. vidtaga en sådan åtgärd anser ja: hafva för mig varit en helg pligt, då dit jorde vara lika angeläget för samhället, an sig sjelf osanna förhållanden icke förvandas till juridisk sanning genom vittnev, hvilka, vare sig af misstag eller med uppsåt, vittna falskt, som att sådana brott, om vilka Lindqvist, såvida de mot honom afvifna vittnesmål antagas vara fullt sanr ngssnliga, måste anses öfvertygad, drabbas a agens strängaste straff. Stockholm den 8 November 1861. Adolf Wallenberg.