aan kallar lorenimgar?, skulle Ja sin mia utbildning om de föddes och fortlefde under :eständigt lugn. Men det vet jag, att när n sådan plantering segrande genomgått en ch ännan storm; så synes den, likt det unga rädet, stärkna deraf, växa och utbreda sig It friskare derefter. Stormprofvet är ock it prof Väl den som besiår det och går -tyrkt derur. Dess lifskraft är stärk; den rar löftet om ett långt lif. Dessa tankar uppstodo hos en person, som n dag i förliden Öktober månad blef vittne ll spensionsutdelning inom svenska lärarinsornas. pensionsfören ög och såg en församng åldriga fruntimmer, med tacksam glädje sina blickar, emottaga de andelar, som med muntrande ozch hjertliga ord lemnades dem f föreningens sekreterare. Främlingen visste att föreningen för icke ång tid sedan genomgått ganska hotande aror; att split emeilan föreningens medlemmar och stormlöpande utifrån lika arbetat å att tillintetgöra den. Och likväl stod den ur fast och fredad på sin grund at ett säsert ; enningekapital och af eniga medlemaars viljor, och allt var lugn och solsken i ien scen, som företeddes under utdelningen :t halfårspensionerna, tjugosex till antalet. fjugosex åldriga lärarinnor -— nästa år blifva te pensionstagande 28, följande år 30, :0.:s. v. fingo härmed ljus och värme för vintern i sina boningar; och de gamla, som emottogo lenna ovärderliga fördel, syntes knapptnintre lyckliga deröfver än de yngre, som med sitt nit och sina uppoffringar beredt dem len och för sig sjelfva icke väntade anaan lön. , Huru hade denna goda utgång blifvit vunien efter så stormiga öden? Genom några med!emmars fasthet, ihärdiga och sjelfför: sakande kamp för föreningens vackra ide, leras offrande deråt af tid, arbete och penaingar; genom några välsinnade och kloka mäns uppträdande till deras bistånd; genom illt flerascanslutande till -.dem, växande al! deras parti, tills .det fick öfvervigten uli stormen, och. slutligen — genom Guds välsigae.se, som efter-oväder låter solen skina i xorihet: genom det gotdas seger öfver det onda. I sanning en hjertstärkande syn, isynerhet som den här gällde icke blott några iriga personers väl, utan en vigtig samIlsprincip, den nemligen: hvilken, på grund af.ett högeint pligtbegrepp, fordrar. att sarahällets medlemmar skola vara moraliskt-soideriskt förenade och att de gamla, som -känkt sina bästa år och krafter åt det yngre slägtet, skola i sin ordning omhuldas deraf! Men äfven de nu församlade, åldriga lärarinnorna erbjödo serskildt ämne för tillfredsställelse att den häfdade principen kunde öllämpas just på dem. Det var något så värdiot, så aktningsbjudande i deras yttre -man såg alt de sett bältre dagar och bevarade dessas prägel — för många den sisin skatt de egde qvar — något så huldt och moderligt i deras väsen, något så vackert i deras uttryck af tacksamhet öfver de dem tillfallna pensionerna, ehuru ringa än dessa skulle förefalla personer som icke behöfva pensioner, ehuru ringa och otillräckliga de i sjelfva verket ännu äro. Men — i motväder måste man loveratt: och vädret har länge blåst så starkt emot pensionsföreningen, så att direktionen ännu icke sett sig i ständ att höja de gamlas pensioner.i bredd med sina önskningar. Dock — gakta hinner ånet, och än står -stenen i grönan dal4; direktionens goda vilja och mod stå oförtröttade och växa dagligen bädegenom det redan uträttade goda och genom mången kärleksfull uppmuntran. af både delegarinnor och ioke.tlelepart nor ji föreningen, af både män och.qvinnor. Ett friskt prof är den bazar som i dessa dagar öppnas till förmån för pensionsfonden, at medlemmars och deras vänners gåfvor, bland hvilka utmärka sig många ganska vackra och smakfulla arbeten af föreningens delödarinnor.. Om allmänheten å sin sida skulle taga del i bazaren, såsom den i mer än -ett.afseende förtjenar, så torde penningemedlen komma att betydligt ökas. cHVväd är som göres er mest behof?X frågade någon ett-par-af dessa--åldriga . frun: timmer. De svarade: boningsrum!-och hyrörnas stigande dyrhet och svårigheten att för något billigt pris få äfven blott eli enda hyggligt, eller åtminstone anständigt rum —och detär: det sistaj-som-den-gamla lärarinnan kan försaka hellre mat och dryck!4 beskrefs lifligt; är dessutom alltför väl kändt af alla Stockholmsboer, menicke nog: behjertadt af: Stockholms förmögnare befolkning. Linge fr det derföre varit en önskan hos sågra af dessa åldriga fruntimmers vänner att kunna förskaffa dem en asyl, om än ej så präktig som den hvilken under drottning Victorias beskydd uppväxt i London, likväl så-attyde kunde bo der med lugn och tref nad; och sedan några år har en yngre lärärinna lemnat en summa petinmgar, besparad från hennes arbetsförtjenst, till Cen lampa i det önskade asylets sal. Men ännu har den lampan ej kunnat: tändas. Emellertid anmälde sekreteraren, vid detta Oktobermöte, ett under nästkommande år (1862) skulle ett litet hem byresfritt komma att upplåtas för tvenne af de äldsta bland de föreningens åelegarinnör, som ej ännu kannat få pension (en af dessa är nä a blind) eller om ett passande hem icke kunde anskaffas, en motsvarande summa lemnas aem som hyreshjelp. Små smulor äro också bröd och när man ej kan som man vill. bör man ändå göra hvad man kan. Bättre litet än intet. 4 a Den dag torde dock komma då lärarinfunns lampa ken tändas för de åldriga som ej mer kunna -sträfvar och oarbetar som de iyckliga unga -— lyckliga just derföre i vår tid. Men lyckliga prisa vi i hoppet äfven de gamla som så omhuldas af yngre vänuacr, ty — än står stenen i grönman dal. in gång skall lampan brinna i de äåldrigas PR OD