: stig! stammade Jacques allt mer och mer orolig. Och huru han suckar emelHanåt! Ack! om . han åtminstone hade en -bättre säng. Om han hade den der: trädbänken som står der borta i köraet afrummet! Om han bade tagit mitt täcke och min jacka. Min Gud! jag är honom så nära och jag kan icke röra honom. Hvad. jag a : skulle vilja lägga hans hufvud på mina knän, då fan skulle ligga bättre, eller luta honom mot mitt bröst, som vår goda moder gjorde, då vi ändu voro barn och hon vaggade oss på sina armar. : Under detta tysta samtal upphörde han ej att trycka sitt ansigte fastare mot jerngallren, vänd åt sin broders: sida och lyss;nande med enoutsäglig ångest på andedrägten, som blef allt hastigare och hasti hos den sofvande. Så blef det afton; så blef det natt. För några ögonblick slöto sig Jacques ögon till en orolig slummer, men han öp gade dem straxt igen och fästade dem, ehuru mörkret om af honom, på den bredvid honom stående buren och lyssnade a nytt. Inemot midnatten hörde han ej rangois andas längre. Omgifvenaf mörkret och tystnaden angreps den unge fången af en förskräcklig oro. tKäraste broderX, yttade han ned qväfd röst, Ssofver du beständigt? Hur mår du nu? I himlens namn lugna mig med ett enda ord, ett enda ord! Som den lille hvarken svarade eller rörde sig, började Jacques att skrika starkare. Men det var förgäfves han upprepade sina rop; samma tystnad förblef rådande. Min Gud, min Gud!4 utropade han, .vridande händerna, låt honom. ej dö,. eller låt mig dö med honom! Nåd, Herre! Nåd! Midt under dessa skrik, dessa böner, denna numnlösa ångest, försvagades detutmattade barnet i sin ordning och han-insomnade. Han uppvaknade dock vid dagens första strålar, och hans första tanke; första Blick var för och på brodren. Hansåg horöm alltid orörlig och hörde honom ej andas, 3