vasallstaterjunder främmande riken, förtryckta utländningar eller af en förhatlig prestregering; deras historia har till en stor del va rit-historien om utländskt förtryck och fruktlösa försök att afskudda detsamma. Anslutningen till Sardinien var en anslutning till den nationella sjelfständigheten och den konstitutionella friheten. Om savoyiska huset blott at ärelystnad sökt en förstoring af sina besittningar, om det icke wed varmt och uppriktigt hjerta omfattat frihetens och reformernas sak, så skulle en förening med Sardinien aldrig kunnat ifrågakomma och ett konungarike Italien hade varit en omöjlighet. En sådan sammangjutning som den hvilken 1707 efter så många blodiga fejder egde rum mellan Skottland och England, innebar ett vådligt experiment, hvilket har lyckats; men det hade mera utsigt för sig att kunna lyckas för ett och ett halft ärhundrade sedan än i våra dagar. Från den nyaste tiden ha vi bland ancat exemplet af den 1815 bildade helstaten Nederländerna. Hade Holland och Belgien då fått träda i en sådan förening, som garanterat hvartdera landet en sjelfständig tillvaro och skydd för sina historiskt grundade egendomligheter, så skulle frändskapen och de gemensamma intressena kunnat göra denna förening stark och efterhand alltmera innerlig. Nu skulle deremot de båda länderna sammangjutas till ett, all nationell åtskillnad upphäfvas, holländare bekläda embeten uti Belgien 0. s. v. och följden blef, att föreningen år 1830 löstes efter en strid, som å ömse sidor al-. strade bitter fiendskap, hvilken dock på senaste tiden gifvit vika till följd af återuppvaknande nationella sympatier och oförtrutna. bemödanden at patriotiska litteratörer inom de båda länderna, hvilka såsmåningom åter börjat bygga andliga broar för en framtida förening emellan de båda länderna, hvartill utsigterna nu väl synas vara aflägsna, men som det gemensamma intresset och sjelfuppehållelsedriften utan tvifvel förr eller sednare skola åvägabringa. De trenne skandinaviska folken, huru närbeslägtade de än äro med hvarandra, utgöra dock i närvarande stund trenne ganska bestämdt utpreglade nationaliteter. De ha sina egna språk, sin särskilda historiska utveckling, sina särskilda lagar, institutioner, seder och förhållanden, som icke med ens kunna öfvergifvas eller sammanstöpas utan att framkalla någonting onaturligt som derigenom också skulle bli olidligt. För vår del bekänna vi uppriktigt, att vår svenska nationalitet är oss så kär och dyrbär; att vi af alla våra krafter och till vår sista blödsdroppa skulle vilja kämpa emot hvarje försök att oktrojera dess försvitnande och amälgamering med den danska och norska till något underligt misech-masch, som man ville upphöja till rang, heder och värdighet af skandinavisk nationalitet. Det är mycket möjligt och troligt, att en rd framtiden en nationel enhet och till följd deraf fullständig sammanslutning mellan de tre folken kan uppnås, men denna skall utveckla sig småningom och naturligt, genom frivilligt och medvetet samarbete och närmande i politiskt, socialt, litterärt och alla andra hänseenden, och den förening, som nu kan och bör iagås, skall vara sådan att den skyddar, befrämjar och på allt sätt underlättar ett sådant samarbete, i stället för att blott framkalla en ny söndring och skilsmässa såsom efter Kalmarunionen. Den som från svensk sida ifrar för en fullständig sammanslutning, för ömsesidig utkö vg af indigenatsrätten, så att norrmän skulle kunna bekläda embeten i Sverge, svenskar i Danmark o. s. v., gör föga afseende på att lagar och institutioner måste ha sin rot i folkmedvetandet, och att det tjenar till ingenting att dekretera ett frhållande som står i absolut strid emot detsamma. Då man vet hvilken förbittring det ännu i denna dag framkallar hos presterskapet t. ex. uti Linköpings stift, om K. M:t vid besättande af regala pastorater ett par gånger å rad skickar stiftet utbölingar, t. ex. prester ifrån Westerås stift, så måste man vara nog mycket sanguinisk och en abstraktionernas man, för att tänka sig möjligheten af att helt enkelt stifta en lag, till följd af hvilken danskar och norrmän kunde komma att bekläda prestoch domareembeten i alla delar ef läåndet. Lika stridande mot folkmedvetandet skulle utan tvifvel det omvända förhållandet bli i Norge och Danmark. Nej, om en förening emellan de tre folken skall ha någon möjlighet och någon framtid för gig och leda till en alltnärmare förbindelse dem emellan, så måste den respektera de bestående folkegendomligheterna och grunda sig på folkviljan, ett medvetande hos de trenne folken, att betryggandet af hvartderas sjelfständighet och nationella utveckling beror på deras sammanhållning. Och det ä; derföte som denna förening icke står att vinna genom en helstat, som vill nivellera de särskilda nationaliteterna, utan endast genom ett statsförbund, som lemnar åt hvardera af de tre rikena dess fulla inre frihet och nationella sjelfständighet. Vi skola i an följande artikel taga denna sistnämnda form af en skandinavisk förening i närmare betraktande. — K. M:t har, enligt Posttidningen, under den 28 i nästlidne månad till ståthållare å Strömsholms slott utnämnt och förordnat