JACQUES DARMAGNACS TÄNDER. ) En. minnesteckning från Ludvig XI:s tid. När barnen uppstego hörde man ifrån dem ett smärtans top; deras mor låg orör lig, med hufyudet nedfallet på hufvudgärden, med nästan slocknade ögon och med knappt märkbar andedrägt. Straxt derefter utandades hon sin sista suck. I denna suck hade den stackars qvinnans själ öfvergått till himlen för att anropa Guds barmhertighet för sina på jorden qvarlemnade barn. En dödstystnad efterträdde barnens klagorop, endast afbruten af snyftningar från någon af de olyckliga, som omgålvo hertigsinnans qvarlefvor, eller af en framhviskad ön. Men denna tystnad blef hastigt störd af det skarpa gnisslandet från jerndörren, som försvarade ingången till hvalfvet. Den öppnades med buller och man såg hertig dArmagnac inrusa. Med ansigte och händer nedsvärtade af krut, kläderna i oordn ng och -betäckta af blod, störtade han till den aflidna hertiginnans säng, ropande med eni häftighet, som gränsade till vansinne: Loaise, allt är slut. Mitt folk; dessa uslingar, lyda icke mer mina betallningar. De hafva hissat den hvita fanan och hota att utleverera mig åt konungens trupper, om jag vägrar att gilva mig på nåd och onåd. Hvad skall jag göra? Hvilket parti skall jag taga? Louse, tala; tala, i Guds namn, ty du är en qvinna med goda råd, tiden skyndar! : 4Ers nåd, sade enkan Michelet under , oh RR n:r 236, 238, U123, U5—250, 253