fikåde och af hvilken bätring soch goda gerningar äro en nödvändig frukt, utan den katolska kyrkans döda dogweller kunskaps tro. I sanning, man har ej litet skäl att ifrågasätta det dömande domkapitlets egen ortodoxi. Lika svårt lärer det blifva att obetingadt och ur ortodox EA bejaka den fråga, som ställdes till br Hallin, om han tror att syndernas förlåtelse meddelas menniskan i döpelsen och nattvarden.? Ty säkert vill icke domkapitlet sjelft drifva den läran, att Herrans nattvards begående är ett ovilkorligt aflatsbref för synderna. Hvad för ;det tredje den frågan vidkommer, på hvilken både konsistorium och Hallin tyckas lägga mesta vigt, nemligen den ora Kristi gudom, så har det, som hvar man vet, alltid af kyrkan blifvit lärdt att Kristus var Gud och menniska i en person. Möjligen skulle hr Hallins och konsistorii åsigter i denna stridsfråga ganska väl kunnat förlikas, om konsistorium kunnat inlåta sig i en lugn pröfning af hr Hallins åsigter och icke varit till den grad besväradt af sjelfva fråorna, att det, som det vill synas, på förand hade beslutit att genom den besvärlige gaml; mannens afsättning göra sig dem qvitt. —