JACQUES PARMAGNACS TÄNDER. a minnesteckning från Endvig XI:s tid. Mäster Escabean hade hittills aldrig hafi något biträde i sitt laboratorium, ty så myc ketifruktade han -att utsprida hemligheten aj sina kompösitioner och blandningar, hvilka han hade att taeka för silt stora rykte. Lik väls beslöt han hastigt alt antaga ett biträde i sin tjenst: Men hån gjorde detta endast 3 enträgen rekommendation ef: konungert läkare; Coittier, och emedan han ansåg sir medhjelpare -ega alltför litet förstånd att han i honom behöfde frukta en blifvande med: täflare. Våra läsare skola. kanske sjelfva gissa att denne Coittiers skyddling var ingen annan än Hugo Michelet, som hade lems nat köpmannen Vermeils tjeust för att in. träda i konungens sockerbagares. Men söm nanimet Hugo lät illa i madam Sybilla Estabeaus öron, och hon på en gång styrde och regerade i huset, hade detta blifvit förändradt till Jagmin. Detta bidrog till en del att göra enkan Michelets son okänd. Men hväd som gjörde detta fullkomligt var den nya drägt, som pastejbagarens medhjelpäre blifvit tvungen att antaga, och uti hvilken det hade varit Omöjligt alt igenkänna hertigens af Nemours ex-sändebud. Hans långa svarta hår var inneslutet uti ef af dessa hårpungar, hvilkas bruk, i början infördt af vastejbagare och kockar för att förekomma hår att falla i deras tillredelser, sedermera blefantaget af modet, hvilket varade länge. En mössa af bomullstyg, försedd meden Präktig tofs, utgjorde hans koeffyr, och hans drägt var fulländad genom en jacka af hvit lärft och ett förkläde, försedt med en bröstlapp at-samma slars tyg. 2 samma sätt som man fordom, då man beentanade oxar vid tröskning afsäd genom st låta dem trampa på sädeskärfvarne, ?) 5o ÅA, B, nsr 236, 238, 241—243, 25—249.