med synnerhg glädje Kunde åtaga sig den rollen att ständigt stä färdiga med sitt svärd till försvar för en dansk utrikespolitik. på hvilken de icke kunde utöfva något inflytande; att mottaga och såsom sin egen adoptera en sakernas ställning, beredd, utan den ringaste inverkan från dess sida, genom någon minister Hall eller Monrad, eller Bluhme eller Sponneck, eller — v. Scheele! Alliansen skulle i sådant fall så oändligt lätt endast bli ett stöd och en förevändning för vidhällandet af en onordisk politik. Man erinrar sig att Kalmarunionens upplösning, utom af unionskonungarnes usla beskaffenhet, väsentligen berodde derpå, att Sverge tröttnade vid förbundet med ett land, som icke hade en verklig och klar sydgräns, alt det fick leda vid de oupphörliga ansträngningarne för att bemäktiga sig och fasthålla detta Holstein, som alltid utgjort Danmarks olycka och förderf, med ett ord vid den tidens Elbe-politik. Sverge, som har så mycket att befara af den ryska öfvermakten, skulle under en sådan allians lätt kunna råka ut för det dilemmat, att komma i något slags brytning med Ryssland, just vid en tidpunkt då den danska diplomatien, Sverge ovetande, hade ställt sakerna på sin yttersta spets i förhållandet till Ty: kland. Man kan slutligen också ganska lätt föreställa in att lusten i Sverge och Norge aldrig skulle kunna blifva särdeles stor för en kamp, genom hvilken iogenting kunde bli afgjordt, som endast kunde betraktas såsom ett litet intermezzo uti det diplomatiska käflandet och der man kunde ha utsigten till att alltsammans inom kort åter kunde begynna igen på all deles samma sätt. Vi anse som sagdt ett dylikt försvarsförbund alldeles otillräckligt och hvarken innebärande eller ledande till någon verklig lösning. Betrakta vi nu det första af de båda verkliga alternativerna, nemligen Danmarks inträde i det tyska statsförbundet, så kan det icke nekas, att detsamma för Danmark skalle innebära åtskilliga ganska väsentliga fördelar. Danmark skulle då blifva Tysklands amiralstat och Tysklands utomordentliga hätskhet emot Danmark, som i sjelfva verket icke är något annat än den försmådda friarens förbittring, skulle då med ens förbytas uti den ömmaste hängifvenhet, och landet skulle utan tvifvel, åtminstone till en början, skörda flera betydliga materiella förmåner. Men å andra sidan skulle den danska nationaliteten då vara dömd till undergång; hvarje tanke på en nordisk utveckling måste försvinna, då Danmark i sjelfva verket komme i en fiendtlig ställning till Skandinavien, och den politiska frihet och sociala jemnlikhet, som i Danmark redan burit så vackra frukter, skulle säkerligen icke trifvas mycket efter införlifvandet uti Hassenpflugs och Kuno v. Hahn-Hahns stora fä dernesland. . Uppreser sig folkandan i Danmark emot en sådan sjelfförintelse, hvilken, i enlighet med hvad vi förut antydt, uti Sverge och Norge måste betraktas såsom den gräsligaste olycka äfven ur blott och bart politisk synpunkt; så återstår blott det andra alternativet, en förening med de två andra skandiraviska rikena. Man kan tänka sig denna verkställd på flerahanda sätt: — en blott och bart dynastisk union, eller en mera helstatligt organiserad förbundsstat, eller slutligen ett statsförbund med bevarande af de särskilda rikenas fullständiga avtonomi i det inre. Vi skola i det följande skärskåda hvardera af dessa föreningsformer och tillse, hvilka utsigter kunna finnas och hvilka svårigheter möta för realiserande af den ena och den andra bland dem. —Ä — LL ——