skattskyldig fö bevarande af sm rätt till delfående och öofverklagande, vare sig al bevillningsJseredningsförslag eller taxeringsoch pröfningskomites beslut, har att iakttaga. å Åtven äå denna framställning har regeringen icke fästat afseende. Slutligen bar kammarrätten ansett sig böra fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet derpå att, då nu gällande bevillningsstådga, likasom förut alltid varit vanligt, i 123 s innehåller, att öfver kammarrättens beslut i bevillningstaxeringsmål talan må hos E. K. M:t i underdånighet full följas, ingenting härom finnes nämdt i den nya bevillningsstadgan. Denna uteslutning, som icke fn sig på något af rikets ständer fattadt eslut om förändring af den hittills följda ordningen vid dessa måls behandling, är anmärkningsvärd endast derföre, att den skattskyldige i nämnde stadga icke torde böra sakna fullständig upplysning om bevillningsmålens behandling, såväl I första som sista instansen, eller från deras början och till deras slut, samt för öfrigt af ingen betydenhet, då, hvad rikets ständer här tvifvelsutan afsett, kammarrättens utslag, enligt 26 8 i dess instruktion af den 15 Oktober 1831, skall åtföljas af fullständig anvisning om hvad den, som deröfver vill klaga, har att iakttaga; — hvilken framställning delat samma öde. som alla härofvan anförda, nemligen, att af regeringen lemnas utan allt afseende. Endast i några få och jemförelsevis obetydliga punkter har regeringen lyssnat till hvad kammarrätten i förevarande ärende framställt, och all den möda som nämnde embetsverk nedlagt på sitt stora utlåtande har. eålc des burit ringa frukt. Den af sistförsamlade ständer till Kongl. Maj:t öfverlemnade rättigheten och uttryckligen framställda anhållan att göra förändringar eller tillägg i den nya bevillningsstadgans formella bestämmelser har, som af det ofvan anförda inhemtas, icke haft önskad verkan. Der rättelser och tillägg — af kammarrätten föreslagna — uppenbart: varit al behofvet påkallade, har sådant uraktlåtits, hvaraf, som redan anmärkts, mycket trassel och onödigt besvär samt missförstånd och obelåtenhet utan tvifvel skola uppkomma, då med nästa år den nya bevillningsstadgan skall tillämpas. Man bör ihågkomma att den bevillning, som påföres de skattskyldiga enligt andra artikeln, utgör den grund hvarefter, särdeles i städerna, de kommunala utskylderna debiteras. Påföres nu den förstnämnda oriktigt — och att så kan ske äfvensom huru svårt det är att derefter vinna behörig rättelse, har kammarrätten ovedersägligen visat — så drabbas äfven den skattskyldige af oriktiga kommunalafgifter, hvilka flerstädes äro betydligt högre än den bevillning som tillfaller staten. På dessa omständigheter har regeringen icke fästat minsta uppmärksamhet, ehuru de ligga så nära tillhands! Man må icke föreställa sig att de behöfliga, af kammarrätten föreslagna ändringarnes eller tilläggens införande i stadgan skolat erfordra någon ligg kraftansträngning af finansministern; ty han hade gerna kunnat låta den yngste i departementet införa i författningskonceptet de tilläggsförslag som kammarrätten uppgjort och vid utlåtandet fogat. — Icke heller hade bevillningsstadgans expedierande från Kongl. Maj:t derigenom någon längre tid behöft fördröjas. Den är dat. d. 17 Maj detta år, men om den icke förrän några veckor senare utkommit, hade deraf inga olägenheter vållats, i jemförelse med dem som regeringens förfarande nu utan. tvifvel skola framkalla. Det är föga tröstande, att hvad som nu felats kan af nästsammanträdande ständer sjelfva rättas. Bevillningsstadgan kommer under tiden att minst i tre år tillämpas: men de klagomål som den föranleder, vålla dock besvär, som af regeringen ganska lätt kunnat förekommas. Kommande ständer hafva dessutom så många andra vigtiga frågor tillv behandling, att man för ingen del med beräkning bör afleda deras uppmärksamhet från desamma. Och aldraminst hade dertill den förevarande bordt begagnas, då det är kändt, att ständerna, just för att bereda stabilitet i bevillningsväsendet, lemnat regeringen en exceptionell makt i afseende på det formella af författningens verkställighet.