JACOUESDARMAGNACS TÄNDER. ?) En minnesteckning från Ludvig XI:s tid. Barnet kunde icke tänka mera på att återvända till Carlot. Ännu mindre hade han någon lust att vända sina steg till Bretagne. Efter långt betänkande beslöt han icke följa någon af dessa vägar och på måfå taga en fjerde, som låg framför honom och som bildade en rät vinkel med de båda andra. Som han. var försedd med bröd och fläsk för fem dagar, behöfde han icke frukta för hunger åtminstone på fem gånger tjugufyra timmar och till och med derutöfver, om han hushållade med sitt förråd. Sedan Hugo fattat detta beslut, kände han sig gladare och muntrare. Han skulle till och med återvunnit sin ålders hela naturliga glädtighet, om icke minnet af hans mor och syster hade-fördystrat hans tankar. Ty han föreställde sig på förhand den oro och förtviflan, för hvilka de voro ett rof, när de icke sågo honom återkomma å den bestämda dagen eller ännu nier, då an alldeles uteblef. Om han åtminstone kunnat få bud till sin mor, för att lugna henne öfver hans öde. Detta hade just icke varit svårt att få genom morbrodern Jacues. Men hade Miren ens tänkt derpå? Skulle han tänka derpå? Hugo 1iästan betviflade detta. Hade han icke sett med hvilken likgiltighet konungens läkare hade öfverlemnat honom åt sitt öde? a Den förfärliga bilden af den hängde sväfvade oupphörligt för barnets ögon. Han skyndade att befria sig derifrån och begaf sig på den väg han valt. Snart upphann han skogsbrynet och framkom på en stor grönskande slätt, hvarpå höjde sig här och der gröna buskar. Här och der framskymtade taket af någon landtlig boning, ) Se A. B, n:r 236, 38, 41 och U2.