JACQUES DARMAGNACS TÄNDER. En minnesteckning från Ludvig XI:s tid. Också var det med största likgiltighe som konungen kastade sina ögon på den :i trädet hängda mannen, hvars åsyn hade in. gifvit Hugo en så stor förskräckelse: en fogelfängare skulle icke med mindre missnöje se en i snara fången trast. Men läsningen aj hertigens bref gjorde Ludvig ett intryck af helt annan natur. början drogos hans ögonbryn tillsammans, sedan spelade elt elakt leende Eg hans läppar; slutligen stoppade han båda brefven i sin skinnväska med lika mycken omsorg som han kunnat göra mel de dyrbaraste diamanter. SÅ eFader Tristan! äpplet är moget, mumlade han, dervid anspelande på Jacques dArmagnac. Det skall ej dröja länge innan det faller — och då skola vi gripa det. Jag har aldrig trott på hertigens uppriktighet och trofasthet, och jag är glad att jag icke bedragit mig. Men, Tristan, uti dylika fall som detta får du åt:.öja dig med att behålla originalet till hvarje af det slags bref, som ag har i min väska, samt ålterlemna till orefbäraren en afskrift, så trogen som möjigt, och låta honom fullgöra sin beskickNing, såsom om ingenting hade inträffat. Men som du denna gång redan gått för långt — gör med gossen hvad rättvisan kräfver. Ah! Ni ser väl, doktor, sade öfverprofossen med en raljerande ton, i det han vände sig till Hugos medlare. Denna gosse skall hålla er föga räkning för att ni förlängt hans lif ett. par qvarttimmar. Eder förutan skulle han för längesedan hafva pas) Se A, B. nir 236, 38, Al och 42.