STOCKHOLM den 18 Okt. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Wien Gen 10 Oktober. Midt ibland de allvarsamma bekymmer, som upptaga våra statsmän, har det lyckats en litet helt och hållet österrikisk fråga att på sista dagarne bana sig fram. Den gäller de förjagade italienska furstarnes representerande vid kröningsfesterna i Königsberg i Preussen. Såsom man vet, göra dessa furstar knappt något enda steg af någon betydenhet, utan att ha rådfrågat Wienerkabinettet. Isynnerhet handlar exkonungen af Neapel alltid och allestädes efter ingifvelser från vår regering — derom är intet tvifvel. I början hade man för afsigt att låta alla de fordna furstarne representeras af utom ordentliga sändebud, hvilket skulle haft kraft och verkan af en anti-iialiensk demonstration. Det uppgafs i tidningarne, att underhandlingar voro å bane härom i Berlin, att preussiska regeringen vägrat sitt samtycke samt att en kompromiss blifvit åvägabragt. Konungen af Neapel skulle ha lofvat att icke skicka några representanter till Königsberg. Till återtjenst skulle general della Rocca mottagas endast i egenskap af konung Victor Emanuels sändebud. Jag tror mig veta att detta är misstag. Prins Carini, som ännu är ackrediterad i Berlin såsom konungens af Neapel envoy, skall begifva sig till Königsberg likasom alla beskickningarnas chefer. Österrikisk regeringen har fordrat det, och man erfar, att man ej i Berlin kunnat göra någon allvarsam invändning deremot. Men det är å andra sidan säkert, att Österrike skullt ha föredragit att konungen af Neapel låtit sig representeras vid konungens af Preussen kröning af ett utomordentligt sändebud. En liten Fre lade sig i vägen för detta förslag. En dylik beskickning skulle ha medfört betydliga kostnader, och konungen af Neapel, hvars budget blifvit medtagen ai de bekanta restaurationsförsöken, måste betänka sig två gånger, innan han tog sig före att vilja i prakt täfla med Italiens och Frankrikes sändebud. Se här ytterligare någonting pikant. Man tror sig här veta, att Preussen, för att inågon mån mildra det obehagliga intryck, som mötet i Compiegne kunde ha gjort på England, på det mest förekommande sätt skall mottaga den engelska ambassadören lord Clarendon. Han skall ha företräde framför de öfriga sändebuden under förevändning att hans beskickning var den första som tillkännagafs i Berlin. Man skall i allmänhet utmärka denna såsom en mission de famille. Det är derföre som prins Fredrik Wilhelm och prinsessan Victoria vid lord Clarendons och hans familjs ankomst till Berlin först gjorde besök hos honom på hötel royal, hvilket väckt mycket uppseende inom diplomatiska kåren. Vårt sändebud vid preussiska hofvet, grefve Carolyi, har till och med ansett sig böra inberätta saken pr telegraf till grefve Rechberg. Man vet att diplomatien fäster särskild vigt vid dessa skenbart obetydliga detaljer i hofceremonielet, och jag kan derföre icke med tystnad förbigå dem i denna politiska krönika. Broschyren Rhen och Weichseln, hvilken en tysk tidming haft så otroligt liten takt att utgifva för officiös eller till och med semiofficiel (man har gått så långt som att påstå att kejsaren läst och gillat den), har kommit mycket å propos för att gifva luft åt den vrede, som mötet i Compiegne, enligt min tanke utan allt skäl, väckt i ver politiska verld. Våra mer eller mindre inspirerade tidningar ha varit förtjusta öfver att kunna framhålla oklokheten hos Preussen, som vid detta Frankrikes försök till närmande utsatte sig för den sårande begäran om afträdande af tyskt område iutbyte mot det bedrägliga löftet, att Frankrike icke skulle röra vid Rhen. Olyckligtvis för gissningarnas upphofsmän är det nu styrkt, att broschyren endast var en bokhandelsspekulation och icke hade någon semi-officiel egenskap. Man är klokare än så i Paris, och om man af Preussen ville begära någon annexion, skulle man för visso icke göra det i en broschyr i tusentals exemplar samt i det ögonblick, då konung Wilhelm aflägger sitt besök i Compiegne. Det vore för öfrigt och under alla förhållanden förspilld möda. Klokt folk i hela Europa och till och med i Wien äro öfvertygade, att konungen af Preussen aldrig skall låna sin hand åt en dylik uppgörelse, som skulle ha till påföljd att för alltid vanhedra hans dynasti i historien. Till slut anser jag mig böra varna er för alla rykten, som förutspå Italiens snara erkännande af Preussen. Det är ej fråga derom, och vår regering är fullkomligt lugnad i detta hänseende. Man torde erinra sig, att efter Oscar Beckers attentat i sistl. Juli månad konung Victor Emanuel lyckönskade konungen af Preussen till hans räddning. Denne svarade i ett bref, som Launay framförde till Turin. Man försäkrar att konungen af Preussen i detta bref tackade konung Victor Emanuel för det han ej för honom tillkännagifvit sitt tillträde till Italiens tron, förklarande att han höll honom räkning för denna undfallenhet, hvari han uppmanade honom att framhärda. Brefvet var för öfrigt affattadt i mycket förbindliga ordalag och lät förstå, att konungen skulle för Victor Emanuel göra allt hvad han kunde. Sjelfva erkännandet af Italien ställdes dock på framtiden. Men det är säkert att det ej skall ske så snart.