dock visat oss en höllighet, och lör detta måste man alltid hälla honom räkning. I Tyskland gör man sig ej ens besvär alt försöka ett småleende emot oss. Våra goda vänner preussarne vända o8s hurtigt ryggen och blåsa hvatje ögonblick 1 ktigsttämpeten. Sjunga de en visa, så är det on tyska Rhen; fira deen fest, så är det årsdagen af slaget vid Leipzig; göra de ett löfte, så består det i att ätertaga Elsass och Lothringen; ge då ut ptöhingar, så sker det för alt befästa Rastadt, Maytitz och Ehrenbreitstein; föreslår mah dem en handelstraktat, så ropa då ätt mån vill tvinera dem och göra dem till tiggare; gör nan dem ev visit i Baden, så Tomma de ej dit annat är i massa; bjuder man dem till ,Compiegne. så låta de draga sig dit vid örat; ber man dem erkänna . konungen af Italien, hvilkef egentligen. ej Yöre annat än att besvara höflighet med höflighet och helshing imed helsning, så behålla de hatten qvar på hufvudet, som om de vore behäftade med utslag, och be att få fundera litet på: saken. Vill man förlika dem med danskarne, så lägga de sin tyska band på det tyska fästet al sin tyska sabel och förklara sig vilja offrc sitt lif för det tyska fäderneslandet. Skicka vi till Metz ett regemente, som hade ledsamt i Besangon, så sätta de genast på mobil föt kavalleri; infanteri och landtvärn. Om tre franska skepp gå ut på en öfningsexpedition till Medelhafvet, så öppna de en fosterländsk subskription för en tysk flotta. Med ett ord, de äro vänner, jag vill ej bestrida detta, thin Hägot bruommande och trätlystna vänner. Men om vi gå miste om preussarne så ha vi väl åtminstone österrikarne att tillgå? I alla tider; påstår man, ha dessa båda folk lefvat tillsammäns söm hundar och kattor. Om nu hundarne undgå öss, så kunna väl ej. kattorna. slå fel: .. Visserligen, men Österrike misströr oss. Ni hartagit af mig Lombardiet, säger det, och ni skulle äfven gerna vilja ta af mig Verona och Venedig. Ni ger handen åt servier, bosnier och montenegriner, ni sriickrär ungrarie, ni smeker polackarne, ni uppmuntrar kroaterna, ni småler mot transylvanierna: säg mig på samvete, tror ni er väl kunna äldnd på min vänskap? Återstå nu cezaren och engelsmännen. Czaren har nu många, jerh i eldeh: Tartarerna vilja gå sin väg, kösackerta likaså; de ryska lifegne gripa till vapen; polackarne sjunga psalmer, låta massakrera sig, stiga upp igen, börja på nytt sina afbrutna psalmer och förskräcka sjelfva bödlarne med sitt oförsonliga tålamod. Emot en sådan mängd fiender gör väl en arne tillfyllest, som måste vakta halfva Europa och Asien? Men om folken resa sig och fordra frihet, om bojarerna vilja ha en konstitution, om inom sjelfva armån bildas hemliga komiter, om eczarernas rike står i fara, hvilken del ha väl vi i dessa störa händelser? Förmå vi rädda ezaren eller påskynda Hansfall? Och när vi med armarne i kors åse denna omätliga rörelse bland alla de slaviska folken, kan man väl tro, att vi förutsett eller förberedt densamma? Och hvad skall man väl säga om engelsmännen?. Ha vi väl någon enda gång trotsat deras vilja? I Villafranca, i Zirich tilll och med talade iman om et italiensk kon I federation; , de predikade Itäliens enhet. å Hvem var det vål soin fick rätt? Man villel enomskära näset vid Suez; de ville deticke. esseps nödgades begära lord Palmerstons tillåtelse, och fick afslag. Det är vägen till Indien, sade hans herrlighet, och Töu-J lon ligger ej så långt ifrån Calcutta som Portsmouth..4 Nåväl, svarade Lesseps, 4kanalen blir neätral och stängd för alla I krigsskepp.4 SFöretaget är omöjligt, åter-Å. tog lorden, ni kastar bort era penningar, och jag håller för mycket af er föratt vilja detta. Men om vi sjelfva vilja kasta bort våra penningar, mylord, hvad gör det väl er?4. Mylord vände honom ryggen. och hvisslade på den bekantaVisan Rule Britannia, besseps gick slutligen till Cobden, qväkaren Bright och köpmännen i Liverpool. Alla dessa förenade sig om att begära kanalen, och nu gaf lorden vika och gjorde ej Vidåre något mbstånd: Huru skall: man väl förstå alt detta? Paschan af Egypten vågar ej göra en-kanal i sitt eget land utan Palmerstons tillstånd: Hela verlden väntar tills den ädle lorden gifvit sitt samtycke. Frankrike, från hvilket första idn till detta stora företag utgick, och som kan understödja sina förslager med en arme af 600,000 man, väntar, gevär för fot. Vi låta engelsmännen taga Perim, som beherrskar inloppet till Röda hafvet, likasom vi läto dem taga Aden. Hvad ha: vi annat gjort i Kina än hämnats kränkningar mot engelsmän och be: främjat deras smäggelhandel? Visserligen ha våra soldater fått se Peking och segrat öfver tartariska härar, men hvad vinst ha vi skördat af denna kostsamma operation? Engelsmännen kunna åtminstone numera efter behag förgifta kineserna med ostindiskt opium, hvilket är en mycket värdig sysselsättning för detta bibliska och filantropiska folk; men hvad ba vi för vår del förtjenat på affären utom de 60 millioner som kineserna ännu icke betalt oss? En hamn? en ö? en provins? Vi ha skördat äran och slängarne som följa med... Så när hade jag dock glömt rättighelen att läsa messan i Peking. Helt nära oss belästa belgierna Antwerpen, och konung Leopold — den engelska prefekten — ger sina vänner i London tecken :tt hålla sig beredda till att bistå honom. Schweilzarne som borde vara klokare inbilla sig att man ämnar anfalla dem, och Garivaldi, mindre oförvägen än han vill anses, vegär att man håller armarne på honom och hindrar honom från att rycka in i Rom ned väpnad hand. Med ett ord, hela verl!en är på sin vakt och tvekes misstro oss.