Resultaterna af Frankrikes utrikes Humoristisk skig3 ur. Gvourrier du Dinmanche. . Låtöm Bss fökna öfver litet våra lysande frätögångar. Uteglömmer jag något, så är u allti hr Granier de Cassaignac eller hr Grandguillot eller ett meddelande (Communique) från högsta ort tillhands för att återkalla 7mig till Ordningen: Öm våra inre förhållanden vill jag ingenting säga. Det är Omöjligt att icke hela verlden skulle vara nöjd, då man ju ej hör en enda menniska ropa och jemra sig, såsom mean: fört brukade. Tvärtom höjas ju från alla kanter lofsånger till prefekters och excellensers ära. Dech föröfrigt. gör ju i alla fall den: inre ställningen föga till saken. Det är bara småfolket, kortsynta politici, som bekymra sig om skatternas eller konskriptionens tillväxt, eller expropriationerna till det allmännas nytta, eller statslånen jerate kommu nernas och departemenfernas: skuldsättning, eller lagen om allmänna säkerheten, eller tryckfriheten. Statsmän, som förtjena detta namn, äro vida höjda öfver dylika uselheter. Det enda, som ligger dessa höga snillen om hjertat, är att ge franska folket ära, makt samt ett öfvervägande inflytande, och om detta blott genomdrifves, så har besagde folk ingenting att klaga öfver, skulle det ock i utbyte nödgas lem.a större delen af sina penningar och sin frihet. Låtom oss nu se till huru det förhåller sig med denna ära, detta öfvervägande inflytande. Till en början är storturken vår vän, ty vi ha ju dragit honom och hans folk ur klämman, vi ha för att åt honom bevara Konstantinopel depenserat 1500 millioner och 60,000 man. I vederlag häremot skickar han oss ganska vackra komplimenter, och om vi i-hans provinser ha någon vän eller skyddling; så låter han i största hastta hufvudet af en sådan, såsom fallet var i tjol med -dexstackars Maroniterna. Föröfrigtlånar han med god smak våra penningar och depenserar dem på ett fullkomligt kungligt sätt i sällskap med några hundra damer, vackra som dagen, alldeles som vår gode konung Ludvig XV gjorde. Hvad åter angår våra goda råd, hvaruppå vi äro lika litet njugga som på våra penningar, så emottager han dem aktningsfullt, och lägger dem med omsorg i samma låda, der engelsmännens, ryssarnes och österrikarnes redan ha sin plats. Men: om storturken, söm ju ändå; när allt kommer omkring, ej är annat än en otrogen hund, lönar öss med otacksamhet, så måtte väl åtminstone den helige fadern, som vi medelst muskötsalfvor återfört till Rom, vara