Hjeltva kröningsceremonien Jemte dermed förenade salvningen infördes i Norge senare än i de flesta andra german ska länder. Dessa begge ceremonier, anlitades då konungamakten, för alt vinna ett ökadt stöd, nödgades ödmjuka sig för hierarkien. Den förste konung som i Norge högtidligen kröntes (i Bergen) år 1164 af erkebiskop Eysten och fem biskopar, i närvaro af en j flig legat, var också blott åtta år gammal: hanis namn var Magnus Erlingson,och vid kröningen, som för säkerhetens skull skedde medan hans fader ännu lefde och regerade, afgafs en kröningsed, som för konungadömets makt var ytterst förringande. Före Magnus Erlingssons kröning var den hyllning som folket egnade konungen tillfyllestgörande; men ock å nödvändig; den utgjorde en uråldrig, nationel institution. Den var lika så enkel som betydelsefull och lika gammal som konungadömet. Hos de germaniska fol en förekommo elt slags ärftliga valriken. Konungen togs ur den kungliga ätten, men utan bestämd arfsordning, så att den af alla fria män bestående folkförsamlingen kunde välja den bland ättens med: lemmar, som befanns-mest berättigad, men också bäst skickad att styra riket. När va let var äfgjordt, försiggick genom hyllningen det högtidliga erkännandet. Hos de syd germaniska: folken var det sed att den valde konungen upplyftades på en sköld, d folkförsamlingen genom vapengny gaf sill samtycke tillkänna. I Norge omtalas ej sköldlyftningen; der gaf en ansedd bonde den valde kunganamn på tinget, och valet godkändes af KYRA ogge som slog sina vapen mot sköldarne eller, som det hette. Stilldömde kungen riket genom vapenslag. Sedan Norge, från att vara deladt mellan flera fylke: konungar, blifvit förenadt under en öfverkonung, var dock enheten lång tid så litet erkänd i landets olika delar, att et: kungaval, för att vinna fullt och allmänt erkännande i hela landet, måste upprepvs j tingen i alla de seriskilda landsdelarne. onungen. plägade derföre vid sin tronbestigning resa omkring uti landet och låta sig antagas på fylkesoch lagtingen. Men det egentliga valet, hvarpå mesta vigten lades, var dock. förbehållet den del af landet, som i den tidigare medelåldern gällde för dess kärna — Throndelagen, -och ingen ansågs som lagligt vald till konung öfver hela landet, som ej dertill blifvit tagen på Öretinget, de åtta throndefylkernas ting på ÖOren, vester om elfmynningen vid Nidaros — i det nuvarande Phrondhbjems närmaste grannskap. Likvisst blef icke alitid kunganamnet först gifvet. den nye konungen på nyssnämnda ting: ofta lät han straxt taga sig till konung, der han tilliälligtvis uppehöll sig vid sin regeringstillträde, och mottog sedan den lagliga bekräftelsen på öretinget. — Det ligger i sakens natur att hyllningsceremonierna, som i förstone voro ganska enkla och utan all ståt, under tidens lopp och i jemnbreddj: med, den stigande kulturen blefvo mera hög-;: tidliga, och att begreppen om hyllningens statsrättliga. betydelse blefvo mera klara och bestämda. Huru vid byllningen skulle tillgå blef derföre noga föreskrifvet i konung Magnus Lagaböters Hirdskrå?, Redan deri gafs hyllningen en både. politisk och religiös betydelse; den skulle helst egarum på j. en. högtidsdag eller en söndag; hela folket i skulle. arla om morgon -blåsas till tinget och allt fo:k, som ej hade förfa:l, komma tillstädes; hirden skulle då härkläda sig så prydligt som möjligt; kongeevnet låta i kyrkan sjunga en messa för sig och derefter gå framför altaret och bedja Gud af ett uppriktigt bjerta om misskund för sig, för den heliga Maria och kung Olafs skull, och derpå skulle han knäböjd mottaga biskopens välsignelse. Häri låg den religiösa förberedelsen. Sedan skulle han begilva sig ut på tinget. Der skulle prydliga högsäten vara inrättade, ett i midten högre än de öfriga. I det förra fick ingen sälta sig; men i de öfriga skulle höfdingarne taga plats. och kungsämnet skulle sitta pål; äl da till högsätet. När tinget var satt skulle den anseddaste mannen, antingen han var lerd eller 1eeg4 (klerk eller lekman), tilldela honom kunganamn med följande ord: Det kunganamn, som Gud förunnar dig och hvartill du är född och boren och tagen af landsfolket efter den helige Olafs lagar, tilllägger jag dig bärmed N. N. på Guds och allas deras vägnar, som ro din styrelse underlägde, med all den heder och m:kt, som dermed, följer öfver allt Norge och dess skattländer. I fadrius, sonens-och den heliga andas namn. Amen.t Derpå skulle biskopen, klerkorua, hirdstyrarne, ländermännen och -lagmännen resa sig och lyfta konungen upp i högsätet, under.det klerkerna sjönrgo Te deum och lekmännen kyrie eleizou. Men på det att konungen destomera st ulle vara förpligtad att hålla lagen mot sitt folk och förbättra den, borde han högtidligt lofva folket. detta med följande ord: Det lofvur jag Gud och bangs eliga män, att jag ekall hålla de kristna lagar, som den helige kung-Olaf gaf och som andra hans rätta efterföljare sedan he samtyckt att gälla mellan konungen och dem som bo i landet, och förbättra dem med goda mäns råd efter det förstånd Gud gilfver mig.2) Derefter skulle hertigen och jarlen, om sådar a funnos, de förnäma och bönderna aflägga ed till konungen; — sedan skulle han och hela folket följa de: heliga korset och öfriga helgedomarne tili baka till kyrkan, der han gick upp till al tåret och återigen mottog välsignelsen. S dan skulle han begilva sig till kungsg och gifva gästabud för höfdingarue c bästa männen, sådant lundet jassude sig fö honom och öfverensstämde med den kungliga värdigheten. Ofvan anförda, här förkortude ceremoniel angilver den stor som efterhand inträdt i de EE nn RA