FEN aa CC FYCKIE UT SIV. BOTHTUdIHAGNB, GT ;en gång, såsom erfarenheten nogsamt vittna unna mer skada än gagna. Mt göra kristendomens höga lära så biblisk sor nöjligt, i fråga om den första undervisningen vör väl vara hufvudsyftet, och dertill uppfordra oan af apostelens skrifvelse till sin lärjunge Ti notheus 2 Tim, 3: 15: Efter du af barnde nen hafver kunnat den heliga skrift, kan ho: lig undervisa till salighet, genom tron på Kri stum Jesum. I synnerhet böra barnens blickar riktas p. ;ch deras hjertan fästas vid de heliga evangeh :rna; som i så rörande drag framställa återlt arens person, lära och lefverne. Det är en rät och liflig PP af denna skära bild, sor commer att bestämma deras lefnads både värd ;ch öde. Icke få de genom denna undervisning en lär ippfostran; men de få dock mer, än den djup innigaste lärdom; de få en vishet, som gifve lem Tjus och tillförsigt; de få insigt i gudakti ietens hemligheter, som rycker dem undan lårars hop; eller om de någon gång stappla pi len din priga lefnadsvägen, skola de, genom der vimmelska södern, som såddes i barnahjertat vid tanken på Gud och dygden och evigheten stå åter upp, besegra synden och det onda, sam nför verlden vittna om den gudomlige, met avilken de likasom Timotheus varit af begynnel sen. Om lärjungen från barndomstiden icke senom ordets himmelska kraft, får ett för kri stendomens inre och egentliga väsende öppe sinne; om han från hemmet och skolan icke med ör annat än verldsliga klokhetsreglor och torr: neningslösa minneslexor, så skall han snart, så som en sorBlig erfarenhet städse bevittnar, för villa sig på en orätt stig och blifva en af de len stora öknen borttappade fåren. Man säger, att ingen lag gifves för utanläs ningen. Öm deri ligger en sanning, så har doc) praxis vid alla förefallande al ärender som fordra insigt, trädt i lagens ställe. Från 1810 och än mer i högre grad från 1842. då de nya skolorna togo sin början, har denn: praxis drifvit och drifver ännu denna dag, icke undantagsvis men allmänt ett sådant ofog mec utanläsningen, att i fråga om kristendomsunder: visningen, denna utanläsning öfvergått till system och blifvit en hufvudsak. Man begynnei till och med vid de kyrkliga visitationerna-någorstädes åberopa densamma såsom ett non plu: ultra af religiös kunskap, fastän derunder kan. utan påföljd, få dölja är den djupaste okunnighet och de grofvaste villomeningar. Så långt är det kommet med denna praxis att, om den icke, genom en vis högre myndighet. som djupt inser och behjertar faran, stätjas, skall densamma göra hela det uppväxande slägtet döft. kallt och liknöjdt för det Herrans vittnesbörd. som gör de enfaldiga visa k. 19, och försätta detta slägte antingen i en sinnesslöhet, som ej anar, ej förstår menniskovärdet, eller i en lätt. sinnighet, som håller menniskones lefverne för skämt och menniskones umgängelse för en marknad. Vis. B. 15, 12. Det gifves ingen utanläsningslag, men det gifves en praxis, som inom landet egentligen tog sin början i och med läsningen af Lindblomsk? långkatekes; en praxis, som med åren vuxit i omfång, gjort skriften till en förseglad bok. skiljt ungdomen från den bibliska förgården 2 Tim. 3, 15, och förvandlat det vigtigaste kunskapsämnet än till ett katekesplugg i folkskolorna, än till lexläsning i elementarskolan, än till en sorgligt ryktbar examensfabrikation vid universiteten, enligt ett folkombuds märkliga yttrande vid sista riksmötet. Visserligen synes, vid en blick på landets ut sida, ett välstånd, under de sednaste femtio åren, hafva inträdt, till tacksamhet af och glädje för je fosterländskt sinne; men vid fråga on: att icke förakta någon af dessa små, gäller feko en omtanka, prisvärd Xn bon är, i da ting som synas, utan i de ting, som icke synas. men som öfver allt annat är vigtiga ting, son röra det, som är nyttigt till allt och hafverlöftc om detta och det tillkommande. Om, under ett yttre framåtskridande, en sådan missriktning, i den religiösa bildningen, företo sig, att en ungdom, framtidens hopp, växer up) utan denna andans lyftning i själen, som gö: dem modiga i striden mot inre och yttre fiender om de, -genom den myckna katekesutanläsningen. som befordrar tanklöshet, förlora lusten att til:växa i en visdom, som ofvanefter är, så att ien kommande tid intet annat af den kristliga urdervisningen återstår; än den yttre bokstafven den tomma hylsan; om de i sin vishet ej vilj: känna Gud i hans vishet, eller, om under for nuftets slummer, under hjertats försoffning, e djuriskt lif, en religiös ruin tillräckligt vittna: om såren, om de djupa. refvorna — företer di synen af landets yttre välstånd någon synner lig fröjd? Växer menniskokroppen på själen: bekostnad, så följa snart död och förstörelse. Utan det sedliga, religiösa elementet förfalle: VERA i gudlöshet, och derigenom till samens upplösning. hällsban Under det man har stora anledningar att fröjdas öfver landets yttre blomstring och foster landsvännen företrädesvis framkallar sådan: niinnen, som lägga i dagen storverk, hvilka både hos samtid och efterverld väcka häpenhet, för undran och tacksamhet, synas dessa ljusa min ien något blekna, vid frågan om våra andliga ir.msteg gått under de ifrågavarande åren 3 jemnbredd med det industriella och materiella iramåtskridandet och sålunda tillfredsställt det högre lifvets fordringar? Några enkla, lättfattliga frågor torde i någon mån uppdaga förhållandet. Under sednare åren har inom landet bibelordet blifvit på ett yttre sätt ymnigt utspridt; mer har detta ord i samma mått fått insteg i hjerta: som i hyddan? Har detta ord; som är af gudomligt ursprung på en gång. verkat helighet och sällhet? Sammanbinder man, i kraft al ordets ljus detta lifvets stora betydelse med det lif, som stundar? Tager man detta ord till sin ledstjerna och begagnar man det såsom ettljus på alla sina vägar — isynnerhet på vägen till det eviga lifvet? Är smaken för och aktsamheten på det gudomliga ordet lika spridd, lika allmän, som den, hvilken prydde våra fäder för mer än 200 år sedan? fu ger man, när Her: rans störa dag är inne allt åsido, och villigt och samvetsgramnt hörsammar det gamla budet: Tänk på, att du helgar hvilodagen? Ar man färdig att framför allt söka efter Guds rike och hans rättfärdighet, under den tröstrika tanken, att derefter allt annat faller till? Är tillståndet i de husliga kretsarna sådant det bör vara, icke efter samfundslagarnas föreskrifter, hvilkas åtiydnad med yttre tvång kan utkräfvas, utan efter kristendomens gudomliga. fordringar? Ar bandet emellan makarna så starkt och oupplösligt, att det med hvarje år blir fastare och orubbligare? . Hvilar deras hem på en så kristlig grund, att deras afkomlingar växa till i visIcm; ålder och nåd för Gud och menniskor? Vo husbönder; matmödrar och alla dem, som sin tjenst använda likars tid och krafter så istligt sinnade, att de icke allenast göra sina ijcvare rätt, utan ock göra dem, hvad billigt är, inder en helig åtanka på honom, som är en wrre i himmelen? och äro tjenarne sina herrar ydige med aktning och vördnad, uti hjertats appriktighet, icke blott med rer såsom le der söka behaga menniskor, utan såsom rd SRA a TR it ÅR VTA N År