Nönsäd land; — Seder, DVOJCISELN, UCRETEPPp, VELLSINIE het, kunskaper, tillfälle att läsa bibeln. Lärjungarne sjelfva kunna läsa och under läs aingen begrunda lärostyckena, i denna liksom : andra kunskapsgrenar. Verkningarna af utanläsningen på lärjungar nes sinne är i min tanke högst förderflig. För det första är den en plåga för lärjungen som derigenom får motvilja för kristendome: redan från början såsom sin svåraste lexa. För det andra profaneras och ohelgas kri stendomen genom det tanklösa upprepandet. För det tredje tränga kristendomens höga läro lerigenom hvarken till hjertat eller förståndet För att kunna obehindradt upprepa stycke: från början till slut, nödgas lärjungarne fäst: sig framför allt vid orden, vid ljudet. Så sna de glömt ett ord i ett stycke stanna de tvärt al. Egentligen äro frågorna till endast för att lärjungen må veta huru han skall börja sitt orddöde. Derföre är läraren tvungen attäfven nog: hålla sig vid orden i sjelfva frågan. Förändra: frågans ord, vet lärjungen ej hvar han är hemma m. m. Detta är det väsentligaste af biskopens utlåtande i katekesfrågan — ett utlåtande, som ingalunda står i strid med, men deremot i närmast öfverensstämmelse med både Svedbergs och Schartaus tankar i detta ämne, och hvar och en, son i mogen erfarenhet och närmare kännedom al förhållandet opartiskt bedömer saken, skall erkänna dessa ord lika väl sagda som grundade Såsom en bekräftelse härpå, kunna vi åberop: ken man, som i tjugusex år sysselsatt sig med att undervisa både äldre och yngre bland allmogen och i högre skolor, efter den antagna katekesen. Han yttrar, enligt Väktaren n:o 50. 1858, följande tänkvärda ord: Under hela denna tid har insändaren gjort den erfarenhet, att utanläsningen hindrar förståndsuppfattningen, att förståndsoch omdömeskrafterna genom utanläsningen insöfvas; att så väl lärare som lärjungar oupphörligt frestas till ett mekaniskt uppramlande at frågor och svar, och att detta sednare ännu mer gäller om föräldrar bland allmogen, då de skola företräda lärarens ställe. Så tänker icke författaren i Norrköpings Kyrkotidning n:o 6 af 1860, hvilken i sin kritik öfver biskop Agardhs utlåtande yttrar sig, vid skärskådandet af de tre ofvannämda unkter, på ett sätt; som vid första ögonkastet hos läsaren ej kan annat än väcka misstroende till hans sanningskärlek, enär han, till stöd för sin kritik; nödgas framkomma med det, som egentligen ej hörer till saken. Det hufvudsakliga öfver första och tredje punkten lyder sålunda: uppfattningen af kristendomen såsom ett plågoris hvilar på helt andra grunder än utanläsningen; det finnes i hjertat en benägenhet att läsa innantill-på de egna lustarnas taflor, som kraftigare än allt annat både gör katekesen till en plåga och förhindrar kristendomen att tränga till hjertat eller förståndet. Men vi kunna icke förneka, att det i sanning vore en stor lycka för menskligheten, om den upptäckten häde?vunnits, att hela menniskans elände kunde reduceras till att hafva sin rot i katekesutanläsningen ; då skulle vi utan betänkande kasta hela katekesutanläsningen öfver bord och fröjda oss öfver den lyckliga effekten af en sådan enkel och skicklig manöver. Jemför man dessa ord med Agardhs ofvannämnda, så kan man ej annat än högligen förundra sig öfver den af kritiken framkastade mening, som aldrig af biskopen varit yttrad, men likväl lägges honom till last. Hufvudinnehållet af Agardhs ord är: Attlärjungen har en naturlig ovilja för katekesens utanläsning, att han genom ulanläsningens tvångströja från första början insuper motvilja för kri stendomen såsom sin svåraste lexa, samt att kristendomens höga läror, genom det tanklösa upprepandet, tränga hvarken till hjertat eller förständet, hvilka höga läror just genom det tanklösa upprepandet profaneras och ohelgas. Så är innehållet af Agardhs yttrande, förut bekräftadt af Schartau, under ett halft sekel vitsordadt nära nog af hela svenska nation. Författaren till kritiken, som ock nödgas.erkänna sanningen af dessa ord, måste, för att dock säga något, kasta barnet, lärjungen, hvarom Agardh talar, öfver bord, öfvergå till den fullvuxna, mögna menniskan och måla henne sådan hon är af naturen, skiljd från nåden, främling för sitt eget hjerta. Hvem är kristen. och nekar att synden är ett fädernearf, att menniskan födes med mörker i förståndet, med ondska i viljan, och att hon utan nåden i kristo är eländig, olycklig för tid och evighet; men icke är denna argumentation i någon mån en vederläggning af Agardhsyttrande? Enär kritiken synes vilja påstå, att Agardhs skildring måste räknas till en af det stora snillets många utflykter, der hans afide leker med. den kalla verkligheten, sådan den mångenstädes befunnits, och der han finner ett nöje att måla en tafla efter naturen, för att låta menniskorna veta att äfven han någon gång varit vittne till läsningen i någon dålig folkskola i staden eHer på landet, och sysselsatt sina tankar med någonting så simpelt som ungdomens katekesundervisning, så vilja vi, till undertryckande af den meningen, att ett stifts styresman, som af högsta myndigheten förtroendefullt dertill blifvit förordnad, skulle hemta sin erfarenhet af en illa skött skola i stad eller land och sedan; utidler snillets lek med den skalla verkligheten, meddela detta rön åt ett helt folk, som tanklöst deltager i leken, — åberopa ett yttrande, afgifvet af en tänkande folkskolelärare, som bekräftar Agards och målar en tafla med ännu svartare färger, enligt Väktaren n:o 50, 1858: tHon är denna bok (Lindbloms katekes) så som undervisningsbok en blind ledare, såsom utanläsningsbok en plågoande och såsom barnbok förseglad med två insegel: konstiga ord och otydliga meningar. Icke synnerligen hållfastare, säger kritiken. är det ytterligare påståendet omr kristendomens ohelgande och profanerande genom katekesens utanläsning; ty vore det så, huru kan man då yrka att utbyta katekesen emot utanläsning at psalmer och bibelspråk m. m. Här tr åter en misstydning af ord. Hvarken Agardh eller någon annan nekar förnuftigtvis att minnet är en dyrbar natursgåfva, som högt bör aktäs och vårdås, synnerligen i barndomen och ungdomen, då det är både rikast och oumbärigast. Det är oumbärligt så väl-vid allläsning, om vid VER af kristendomens läroegrepp och gudomliga sanningar. Mcn det får j missbrukas. Det sker genom en onaturlig utanläsning, sådan som hon inom vårt intill denna dag, på bekostnad af de högre tilsförmögenheterna, varit öfvad. Denna ka-kesutstruckning, denna öfverd bevittnas al it helt folk, har menligt inverkat på lärjunens lynne och seder, fördunklat begreppet, för:öat känslan, angripit hjertat och isin mån födt t sig en villfarelse förr obekant inom vårt land, vartill vi i åratal varit vittne. Derifrån utgår dan såsom en löpeld allt det onda, som fördrar. och vanhelgar menniskonaturen, och förrfvar den i sjelfva dess rot. Aro hjerta och begrepp förvillade, hvad Her i den arma menniskan att vänta annat än sir.-ssjuklighet, sjelfförblindelse, förnedring, olycklighet och förderf? 4 Så fattad är utanläsningen, genom det tanksa upprepandet, ett ohelgande och profanerande kristendomens höca. heliga Hror.