1 SALLELIOT UCI 10I5Ld KIISLEHUOTISTUNUCIVISTUINBCD. hvilket sätt, så enkelt och ändamålsenligt hvilar på ren, kristlig botten. Han, som med inga andra bundsförvanter än bibeln och förnuftet offentligen bestridde påfvedömets urgamla, förfärliga allt förkrossande makt. visste väl, att kunskapens träd, liksom alla andra träd, växer från roten. Men detta träd skal icke fjettras inom bräckliga stängsel icke för qväfves inom trånga drifhus. Får roten, son ger kraft och saft åt sjelfva trädet, icke behörig ans så bär trädet hvarken blad eller frukter. En vis, som hemtat sin visdom i Kristi ljus. har sagt att det är farligt för en menniska att känna Gud, när hon icke känner honom så, at hon derjemte känner sitt eget elände, och att det är farligt för en Mmenniska att känna sitt eget elände, när hon icke derjemte känner den frälsande Guden; derföre råder han en hvar, son utan fara ville betrakta, hvad Gud och menniska är att tagesa pE s Jvidu fötter. Vi se af detta den vises yttrande, huru de: ord, som Gud talat genom heliga män, är ett ord, som kan verka Guds verk ibland menni skorna; men vi lira ock deraf, huru maktpåliggande det är att från första barndomen få smak för detta ord så, att det blir till upprättelse och icke till fall. Vårdas roten sorgfälligt, så skall trädet tidehvarf efter tidehvarf, under Guds hä j nya grenar med herrliga blommor och väl frukter inom länderna. I Luthers visitationsbok af 1529 yttrar han bland andra föreskrifter: Det är af nöden att barnen få lära sig begynnelsen till ett kristligt och gudaktigt lefverne. Barnen skola kunna Fader vår, tron och de tre buden, hvilka skolmästaren skall enfaldigt och riktigt förklara och föreställa barnen de stycken, som behöfvas för att låta sig rätt lefva, såsom gudsfruktan, tron, goda gerningar m. m.4 I ingendera af hans många anderika skrifter träffar nan någon anvisning till utanläsning med det enda här ofvannämnda undantäget. Bokstafsoch utanläsningsläran, som i undervisningen: inom vårt land blifvit en stående artikel, var för hans fria ande så främmande, att han åt detta ämne icke vidare, än hvad förut är nämndt, egnade sina krafter. Vid sina många talrika visitationer afsåg han icke menigheterhas fördelning i lexlagen, icke deras förkofran i minnesverk, utan i en kunskap, som öfvergår allt förstånd, i nåd, välsignelse och alla kristliga dygder. Det varsför honom ett ömt åliggande, att barn och ungdom skulle lära sig begynnelsen till ett rättfärdigt, gudaktigt och kristligt lefverne, och att de höga troslärorna, de heliga sedebuden, de trösterika löftena skulle intränga i hjertat och der tala med sanningens himmelska, segerrika, oemotståndliga kraft. Så uppträdde Luther med kraft att verka-och mod att lida för Guds ära, och blef för samtid och efterverld en pelare i det nya Jerusalems -tempel, bärande på sitt hjerta våra hjertans frid, våra samvetens frihet. I spåren på denne vördade kyrkofader följde mom fäderneslandet den frejdade Svedberg vid författandet af förklaringen öfver Luthers lilla katekes. t Svedbergs ord i företalet till sin förklaring är af följande minnesvärda innehåll: Och fördenskull, till ett välment förslag har jä här sammanfattat en kort och enfaldig förlaring öfver den mindre Catechismus Lutheri och densamma uti frågor och svar föreställt, inalunda till den ändan, som ville man härmed en enfaldiga hopen besvära, med några flera eller vidlyftiga katekeser eller dem nödga till lära detta utantill, ord från ord, som man Lutheri uttydning lära måste! Ej heller är menin-s en denna, att katekesianter skola binda sig till dc frågor och svar, som. här: införda äro, eller dem för hvar och en utan åtskilnad och på en tid föreställa. ; BDe, som ungdomen undervisa och förhöra, kunna häraf hafva en viss anledning och enahanda sätt att eftergå, tagandes det derutur, som bäst och tjenligast lämpas kan till ungdomens kapacitet och framsteg. Synes honom denna förklaring vara antingen för vidlyftig eller för kort, så kan han det, som vidlyftigt är, förbigå, och det, som deruti fattas, sjelf tillägga. Här hafva vi framför oss en af dessa andans män, som i samma evangeliska sinne som Luther värdigt och upplyst går att fortsätta hvad han börjat — en oupphörlig reformation i Guds församling, samt, hvad förevarande ämne an år, tydligen framställer den meningen, att hvad vi kalla stora katekesen eller förklaringen ingalunda bör läsas af folket-och dess barn såsom ordagrann utanläsning, utan endast tjena såsom en ledtråd för både lärafe och lärjungar, så att lärjungarne med sitt eget förstånd och sina egna ord kunna redogöra för styckenas innehåll, till väckelse af barnens rep och känsla. Schartau, som ansågs på sin tid såsom Sverges störste både kateket och teolog, och som inom landet ännu i dag har så många beundrare, denne erfarne, insigtsfulle, rikt begåfvade man skrifver: k REN synes mera lämpligt att förhindra nyttan för barnet af katekesens lärande än den . vanliga öfverläsningen på egen hand. Kan ock barnet, hvad icke alltid är fallet, läsa rätt innantill, så läser det dock tanklöst när det skall läsa öfver. Och vanan att läsa Guds ord tanklöst fäster sig och blir en fortfarande ovana. Derjemte kommer den mödan barnet får göra sig med det tanklösa läsandet och lärandet att öka den olusten för katekesen och annat Guds ord, hvartill fallenheten ligger i hvarje menniskas natur. I dessa få, men tankedigra rader uttalar den apostoliske mannen i sinom tid ett ord, som samfäldt borde behjertas af hela svenska nationen; ty hvad kan vara skadligare för barnet än att läsa tanklöst, och detta och mycket annat ondt flyter af det orimliga lexläsandet i katekesen. Väl hade Schartau, i likhet med Svedberg, författat en lärobok med frågor och svar; men om ock en sednare tid här och der användt och använder detta kateketiska arbete såsom utanlexa, så är detta undervisningssätt helt och hållet stridande emot den anderike mannens mening, hvilken utgaf denna bok just för att förekomma den myckna utanläsningen, som han ville hafva bort. Han var för djup menniskokännare, för allvarlig kristen, att i minneslexan finna bevis på kunskap, så att den verkliga insigten i kristen: domens lärostycken skulle befinnasisamma mån klar och god, som man i församlingen påträff . en med omsorg vårdad, säker och redig utanläs ning, såsom en sednare, slappare tid åberopar och nöjer sig med. Han hade under sin välsignelserika lärotid nogsamt erfarit, att minnetickt sällan i större grad finnes hos den, hvars högre själsförmögenheter än äro naturligen svaga är outvecklade. : Stående på sanningens eviga grundval blicken riktad på ett närvarande och kor slägte, kunde och borde han ej uttala nå som stod i strid med förnuft och hans eg många och mångartade erfarenhetsrön. Derför voro hans råd vishetens, hans förmaningar öm hetens, till hvilka ett sednare slägte gjorde vä uti att till vårning och väckelse med uppmärkr samhet lyssna. E Man kan nemligen vara fullt förvissad derom. but Se EST SRS. Tö BEE Utesl PT ROAT TEE