STOCEKOLM den 8 OKt Dagens telegram medför underrättelse derom, att konungen af Preussen nu ankommit till Compiegne och der af kejsar Nagr blifvit mottagen på ett särdeles festigt säit. Rörande denna kejsar Napoleonsoch konung Wilhelms sammankomst i Compiegne innehåller National Zeitung en ledande ariikel, som bevisar, att den i Journal des Debats uttalade åsigten om betydelsen af detta möte delas af det liberala pattiet i Preussen. Från sammankomsten i Compiegnt skall man, menar National-Zeitung, kunna datera en väsendtlig förändring i Preussens politik både hvad de tyska och de euro: peiska förhållandena angår, enär kabinettet i Berlin efter en bitter erfarenhet har kommit till den öfvertygelsen, att ingenting kan uträttas med att man visar en orolig undfallenhet för allierade, sont aldrig underlåta att draga fördel af Preussens understöd, men ständigt lemna -det i sticket, då det fordrar vedergällning. Österrike och England kalla sålunda Preussen för sin bundsförvandt, men när man undersöker hvad som ernåtts genom detta förbund, så visar det sig, att den preussiska politiken icke skördat annan fördel än ideliga bryderier och chikaner, samt att det blifvit förlamadt i hela -sitt uppträdande. På de sednare åren har det sällsamma förhållandet inträdt, säger National Zeitung, att Preussen hos dessa allierade endast rönt hemlig eller uppenbar fiendskap jemte en ovanlig tillsats af spott och hån, medan dess så kallade arffiende icke allenast icke på något sätt förnärmat det, utan till och med temligen godmodigt funnit sig i de utmanande steg, som det då och då företagit sig för att behaga sina förtrogna vänner. På detta outhärdliga förhållande, som beröfvar den preussiska. politiken hvarje stödjepunkt för sjelfständiga politiska kombinationer och förnedårar det till att blott vara ett redskap för allehanda skenmanövrer, har man redan länge varit uppledsen hos oss, icke mindre i afseende å England än å Österrike. Om man i Wien och London inom kort skulle förmärka, att den preussiska diplomatien visar en ringare grad af anspråkslöshet och eftergifvenhet, så skulle detta icke skada det rykte, som sammankomsten i Compiegne lemmar efter sig, om den något medverkar dertill.4 Hvad Tyskland beträffar, fortsätter National-Zeitung, så är det temligen väl bekant, att de tyska furstarne ständigt tala om enighet och sammanhållning, men icke desto mindre sätta sig emot hvarje steg, som skulle leda dit. Preussens herrskare visade en hög grad af tillmötesgående, då han beslöt sig för att, blott omgifven af de tyska furstarne, mottaga kejsar Napoleon i Baden-Baden, hvarigenom man skulle visa verlden, att Tyskland väl var deladt, men att de serskilda delarne voro fast förenade med hvarandra såsom en bundt pilar; men han fick blott otack för sin resignation, pilbundten höll knappt ihop, medan kejsaren var tillstädes, och han var ej väl borta, innan man drog försorg om att gifva hatet och misstanken mot Preussen offentligt uttryck. Resultatet af konferenserna i Wirzburg, der de medelstora staterna uppbjödo hela sin fyndighet för att kullkasta Preussens planer, samt Hannovers nyligen fram lagda förslag i fråga om flottan ha sedermera gjort det alldeles klart, att man icke skall handla i förening med konung Wilhelm. Försöket att ännu en gäång?, tillägger nämnde blad, föra fram det Tyskland på arevan, hvilket representeras ar förbundsdagen, samt framställa det för utlandet såsom en sluten falang fick en snöplig utgång. De fjettrar, som konungen då frivilligt lade på sig, för att göra detta försök möjligt, ha derigenom blifvit afkastade. I vår tanke länder det sammankomsten i Compiegne förnämligast till rekommendation, ätt man deri ser ett tecken till, att den preussiska politiken ändtligen börjar befria sig från en orolig undfallenhet för så kallade bundsförvandter, hvilka hittills ht vedergällt allt dess tillmötesgående med det fiendtligaste misstroende. Då de mindre tyska staterna sjelfva spärra hvarje väg för sig, på hvilken man kunde göra sig förhoppning om en lycklig samverkan, återstår ingenting annat för Preussen än att förbigö dem och helt och hållet efter cget tycke ordna sitt förhållande till andra makter.