LAVINIA. AF FÖRFATTAREN TILL DOKTOR ANTONIO.) Ja, tårar blef den enda förklaringen emellan dem — ingenting annat, nej, icke ett enda ord, älven sedan alla förbud emot samtal blifvit upphäfda. Och då Clara, med en tj.narinna till bjelp, hade intagit sin plats i sjukrummet som den förståndigaste, ömmaste, outtröttligaste sköterska, gjorde aldrig Thornton någon hänsyftning på den förflutna tiden, utan att deras ord hastigt dränktes i tårar. Som lätt kan förmodas, var Thornton under dessa förhållanden den lydigaste och tacksammaste af patienter; han talade föga, ehuru han kände så mycket, men han hviskade ofta, ofta för sig sjelf, vakande cch sofvande: min engel, engel!4 och frågade någon osyulig vän hvarigenom han hade gjort sig förtjent af en sådan lycka. Hvad den menniskovänliga läkaren beträlfar, såg han tio år yngre ut än den föregående må naden, och den hvita halsduken och kråset, som nyligen varit litet vårdslösade, lyste åter i sin ursprungliga glans. Sålunda förgick en månad och åter en; solen lyste varmt, parken var grön och alla arterrer höljda af blommor. Thornton örjade hoppa omkring på sina kryckor eller rättare sagdt på sin krycka, ty den som skulle stöda honom på den sida, der Clara gick, ersattes af hennes arm. Solen blef snart nästan alltför värmande, skuggrika alleer föredrogos, träkryckan bortlades, den andra, den mjuka, fina armen fanns alltid och ersatte den. Och utom en liten lambet som nog med tiden skulle försvinna, var nu åter Mortimer Thornmtoa den han fordom varit -— det vill säga hvad helsan beträtfar, ) Se A. B. nr 150—154. 155, 157—159, 162: 163 —184, 186, 187, 194—200, 202—208, 211—227229 och 230.