, STOCEHOLYM den 5 Okt Det anses numera såsom bestämdt säkert, att de 3. k. Sgarantier, hvarigenom påfvemaktens kyrkliga ställning skuile betryggas, blifvit af italienska regeringen i en not eller under annan form framlagda inför de europeiska kabinetterna. Samtidigt härmed har i Paris en broschyr utkommit, hvilken inför allmänheten redogör för innehållet at berörde not. Denna broschyr, som bar till titel: Garanties, donnges par le roi dTtalie pour Vindependance du Saint Siege, kan i sjelfva verket sägas utgöra det sista steget, hvarigenom nämnde regering i afseende på den romerska frågan närmar sig sitt stora mål. Men för att rätt kunna uppfatta betydelsen af detta steg, torde det vara af nöden att kastaen blick tillbaka på de hufvudstadier, som den italienska frågan i sin helhet haft att genomgå alltsedan krigets första utbrott. Då en stor folkrörelse verkligen i sig eger en inneboende lifskraft, bidrager ingenting eå mäktigt till dess stärkande och utbredande som hinder och svårigheter. Italiens sednaste historia lemnar ett slående bevis för sanningen af denna sats. Vid krigets ntbrott hade väl näppeligen i den djerfvaste inbillning ingått en tanke på en så snar förening af hela halfön. Alla bemödanden voro då riktade i främsta rummet på främlingarnes fullständiga fördrifvande. Först sedan denna förhoppning blifvit cäckad genom traktaten i Villafranca, kom man på den idn att börja med det stora nationalproblemets lösning, med genomförandet atltaliens enbet, och att derpå medelst landets egen koncentrerade styrka drifva ut österrikarne från dess område. Detta första i vägen lagda hinder, nemligen freden i Villafranca, vände blickarne emot Central-Italiensannexation. Men äfven efter denna annexation vågade ingen bland statsmännen tänka på en union, och man sökte nu blott draga konungariket Neapel in såsom en bundsförvandt i den nationella rörelsen för Venedigs befrielse. Och de venetianska komiteerna sågos aldrig utveckla en så stor verksamhet som under vintern 1859 och våren derpå ända tills den nye konungens af Neapel halsstarrighet föranledde utbrottet på Sicilien, och Garibaldis expedition gjorde till en verklighet hvad som hittills ej varit annat än en from dröm. Samma envishet hos romerska hofvet, i förening med dess militära tillrustningar emot den nationella rörelsen, ledde till Markernas och Umbriens annexation, och bragte derigenom oundvikligen den romerska frågan å bane. Men denna utveckling medelst hinder, så ögonskenlig i hela den italienska frågan, är det ännu mera i den romerska. Ifrån milda och välmenande råd att icke stå emot tidens anda är ett stort steg till deltagandet i rörelsen för afskaffandet af påfvens verldsliga makt; och detta steg synes nu eter 12 års förlopp verk igen nära att tagas. De i Gaeta år 1849 hållna konferenser, som man funnit i utrikesdepartementets arkiver i Neapel och hvaraf Presse offentliggjort ut drag, ådagalägga att Frankrikes hufvudsak liga syfte med den romerska ockupationen var att hålla de andra katolska makterna ifrån Rom. Den dåvarande utrikesministern Tocqueville förklarade tydligen, att interventionen ingalunda skedde för att påtvinga romerska folket ett styrelsesätt emot dess vilja; och han hoppades att den påfliga regeringen skulle genast efter sin återkomst utfärda ett manifest, som genom att tillförsäkra folket fria institutioner i enlighet med dess önskningar och tidens fordringar skulle förstöra all opposition emot påfliga myndigheten. Det är allmänt bekant hvilket afseende den påfliga regeringen härpå fästade samt huru frågan sedan denna tid antagit en helt annan karakter. I ett af de då hållna sammanträdena föreSlogo fransmännen att ge den s.k. Consultan (representationen) en delibererande röst i finansfrågor. Kardinal Antonelli svarade: Ett sådant medgifvande skulle leda den helige fadern in på de representativa institutionernas bana och skulle återföra honom på den olycksaliga väg, som hade sin ändpunkt i hans landsflykt till Gaeta. Ett representalivt styrelsesätt är oförenligt med kyrkans öfverkufvuds friket och oberoende. Det fordrades 12 hela år att för verlden bevisa detta axiom i den pålliga regeringsläran, vch problemet är nu om ider fullbordadt. Det skulle bli för långt att här upprepa alla öfvergångarne från en Consulte till påfliga förvaltningens sekularisation: från en sådan till konung Vietor Emanuels vikariater; till S:t Peters arfvedel; till Transteveren, såsom utgörande påfvens hela rike. och nu slutligen till de garantier, som konungen af Italien skulle lemna för den heliga stolens oberoende. Den romerska frågan syntes verkligen krympa ihop i samma mån som den italienska utvidgades. Denna sista utväg, hvarigenom man ville tydligt ådagalägga möjligheten af att försätta der heliga stolen i en vida mera oberoende ställning än den den nu innehar eller någonsin innehatt, var att leda menniskornas tankar in på en ny väg och tillintetgöra den verldsliga makten på ett vida verksammare sätt än som kunde ha skett medelst vapnen.