att föra sin herre till den plats, som läkaren synnerligen önskade att han skulle besöka. Det dröjde länge innan Mortimer kunde ötvertalas att uppfylla denna önskan. Alltid böjd för ett ensligt och overksamt lif, hade detta tilltagit mycket under den sista tiden. Men en dag, då man minst väntade det, gick han ut, och, följande tjenarens steg, kom han fram ända under kabinettsfönstret. Ett kort preludium, efterföljdt af Webers Sista tanke kom honom att stanna orörlig. Han såg uppåt fönstret, hvariltån musiken kom, och lyssnade med ytterligt spänd uppmärksamhet. Gömd bukom en jalusi studerade doktorn Thorntons ansigte med högsta intresse. Han bad miss Clara sjunga och hon började genast göra så. Verkan af hennes röst var ögonblicklig på den ifrige lyssnaren. Han stirrade vildt uppåt, knäppte ihop händerna och ögonen fylldes med tårar. Nu, eller aldrig, hviskade läkaren; sjung på, sjung på! Jag skall genast föra hit honom. Mod! Han behöfde blott en minut för att komma utför trapporna och hinna förbi hörnet af byggnaden fram till platsen, der Thornton stod; men denna mnut var tillräcklig att verka en förändring. Då doktorn kom fram till honom, låg åter molnet öfver Phorntons ansigte och han höll sina ögon fästade på marken. Miss Clara är der4, sade doktor Ternel och pekade uppåt fönstret öfver deras hufvuden. Thornton såg upp med en blick, ful af misstroende. Hon sjunger för erX, forifor läkaren : ni vill ju gå till henne; säg vill ni ej detr hornton drog sig tyst tillbaka.