Som bekant har i sednare tider alltjemt ett visst kordialt förhållande vurit rådande emellan Nordamerikas Förenta Stater och Ryssland. Liksom under det sednaste orientaliska kriget den nordamerikanska pressen uttalade lifliga sympatier för Rysslands sak, så har det trångmål, hvari nordamerikanska unionen nu råkat, framkallat till och med officiella uttryck af deltagande från Ryssö lands sida. På telegrafisk väg erfor man för några dagar sedan, att kejsaren af Ryss: land skrifvit ett bref till presidenten Lincoln, hvari han yttrat vänskapliga tänkesätt mot unionen och tillstyrkt en fredlig biläggning af tvisten mellan de norra och södra staterna. I ett med dagens post hitkommet nummer af SJournal de S:tPetersbourg finner man offentliggjord en depesch rörande samma ämne från ryska utrikesmininistern furst Gortschakoff till ryska sändebudet i Washington, hvilken dcepesch har följande lydelse: Alltifrån uppkomsten af den konflikt, som söndrar Amerikas Förenta Stater, har ni blifvit anmodad att läta unionsstyrelsen känna det lifliga intresse, hvarmed H. M. följde utvecklingen af en kris, som satte hela unionens framgång, ja hela dess tillvaro på spel. Kejsaren är djupt bekymrad att finna hoppet om en fredlig lösning icke hafva gått i fullbordan, och att amerikanske medborgare redan väpnade mot hvarandra äro färdiga att låta borgerligt krig, samhällets förfärligaste landsplåga, utbryta isit and. Sedan mer än åttatio år har den wmerikanska konfederationen existerat; der har för sitt oberoende, sin höga ståndpunkt: och sina framsteg att tacka sina medlemmars samstämmighet, helgad, under sin ut märkte stiftares auspicier, genom institutio aer som vetat att förena enighet med frihet. Denna enighet har burit frukt. Hon har framställt för verlden skådespelet af ett väl stånd utan exempel i historiens annaler. Det är i sanning bekligansvärdt, att de förenade staterna, efter en sådan erfaren het, hänförts att bryta det högtidliga förbund, som ända hittills utgjort deras styrka. Oaktadt olikheten af deras författningar elle deras intressen, och kanske just i följd al denna olikhet, tyckes försynen bjuda dem att återknyta det traditionela band, som är srunden och det enda vilkoret för deras politiska tillvaro...I. alla fall äro de upp: offringar, som de pålägga sig för att uppe: