STOCKHOLM den 27 Sept. Vederbörandes hörarde. Inom den svenska embetsmannaverlden gifves det icke någon grundsats mera fest och bestämd, ingen form mera guterad, ja missbrukad, än den af vederbörandes hörande. Knappt en så ringa lapp kan till embetsverken och K. M:t inkomma, att icke den skall utställas till förklaring. Att i rättsfrågor cen ena parter höres öfver den andras andraganden är naturligt, äfvensom att en myndighet affordras utlåtande i saken, deruti den icke förut haft tillfälle yttra sig samt hvaruti den kan anses skicklig att lemna till målets utredning hörande upplysningar. Men för våra formaliteter är detta icke nog. Sedan en auktoritet gifvit silt utslag, hvauti den, enligt dag och embetspligt, måste hafva uttalat både sin åsigt och de skäl, hvarpå densamma grundar sig; så infordras likväl dess utlåtande öfver de besvär, som kunna hafva blifvit deremot anförda, ehuru ett sådant utlåtande helt naturligt (såzom det nu också nästan alltid inträffar) icke kan blifva annat än ett åberopande af hv.d myndigheten förut anfört; när sedan ett kollegium eller annan myndighet af 2:dra instansen med lelat sitt utslag, och besvär deröfver blifvit hos konungen anförda, så återsändas alla handlingarne till förklarings afgifvande af ej blott den myndighet, som sednast utlåtit sig, utan äfven af alla myndigheter och enskilde, som förut haft med saken att göra, icke sällan advokatfiskaler, kronofogdar, häradsskrifvare, församlingar (på sockenstämmor) 0. s. v., hvarigenom väl pappersluntan växer och ett ändlöst skrifveri åstadkommes, men någon verklig vinst för sakernas utredaing högst sällan åstadkommes. Vanan att aldrig omedelbart företaga ärenden till afgörande är hos våra myndigheter så inrotad, att man stundom ser dem remittera de enklaste frågor, ansökningar o. d. till utlåtanden af auktoriteter, som med saken i fråga hafva intet att skaffa, samt alt snart sagdt hvilken chef eller myndighet som helst, som är personligen intresserad för en fråga, kan genom en lätteligen utverkad remiss förskaffa sig tillfälle att arbeta för eller emot en sak eller person. Den närmaste följden af detta ändlösa remitterande är ett mångskrifveri, som drager embetsmännens tid och arbetskraft från angelägna saker till formelt lappri samt gör alla arkiver otillräckliga för den allt öfversvämmande pappersfloden. Man klagar öfver den öfverhandtagande mängden af göromål, isynnerhet för landtstatens tjenstemän; men de myndigheter sjelfva, som känna och stundom framföra dessa klagomål, tänka aldrig ett ögonblick på den dryga skuld de hafva dervid. Hvilken ofantlig tidsuppoffring skall det icke till exempel för konungens befallningshafvande i orterna medföra, att de nästan aldrig kunna blifva från ett mål befriade så länge det ännu för samma mål gifves en enda instans att passera? och hvilken orimlighet är det icke att häradsskrifvare och kronofogdar, som ofta bo på långt skiljda afstånd, skola afbryta sina trägna och maktpåliggande göromål, för att träda. tillsammans och öfverenskomma om ett und. utlåtande i mål, som för ett eller annat år sedan varit af dem i något hänseende handlagdt, och för att då förena sig derom att, såsom dem synes, konungens befallningshafvande har rätt! Man torde invända, att våra embetsverk och högsta myndigheter äro förpligtade att Phöra vederbörande. Detta må vara sannt; men hvarken grundlagar eller instruktioner föreskrifva infordrandet af itererade utlå tanden eller myndigheters hörande, som icke hafva med saken att skaffa eller redan lemnat alla de upplysningar, som af dem kunna skäligen förväntas. Regeringsformen innehåller endast i dess 10:de : Innan ärendena hos konungen i statsrådet föredragas, skola de, genom nödiga upplysningars inhemtande från vederbörande embetsverk, af den föredragande beredas. . Det besynnerligaste af allt är, att receringen stvndom, när verkligen andras rättigheter och allmänvigtiga intressen varit i fråga, ansett sig kunna afgöra ärenden på den ena partens vitsord allena: under det hon deremot i andra fall synes färdig att vilja höra hela verlden. Då, för någon tid sedan, den medicinska fakulteten i Upsala, i trots af en af dess ledamöters förut afgifna, stolta och af ingen emotsagda yttrande ptt Upsala hade kadaver nog, hos K. M:t begärde att fakulteten skulle erhålla lika rätt med karolinska institutet till de i hufvudstaden fallande anatomielik, blef denna ansökan icke remitterad till institutets hörande; ehuruväl här, om någonsin, nödiga upplysningar från vederbörande embetsverk bordt inhemtas, och regeringen beröfvade dervid en institution, utan dennas hörande, en rättighet. som ieke allenast varit henne af K. M:t tillförsäkrad, utan äfven utgjorde ett af de nödvändigaste vilkoren för ett oafbratet fullföljande af hennes verksamhet i den gren deraf, hvaruti hon hittills utöfvat det mest gagnande och välgörande inflytander När deremot, för några år sedan, karolinska instilutet, på befallning, inkom med förslag till nytt reglemente — ett förslag, som endast gällde ordnandet af institutets egen undervis