Det milda solljuset på en Marsdag, fältets vågformiga yta, qvittrandet af foglarne, som uppfyllde hvarje murgröna och cypress, den ljufva grönskan af sycomorernas, acaciernas och tårpilarnas nya skott voro, om vi våga en sådan bild, alltsammans milda toner, från hvilkas ensemble en full harmoni höjde sig — en harmoni som gick djupt till hjertat och fyllde det med stilla vemod. Ett ganska vackert ställe, och så sannt jag lefver, är här icke fullt med starar! utropade Salvator slutligen. Ja, sade jag dig inte, att ehuru det är en kyrkogård, skulle det vara vackert här? svarade Paolo, liksom uppvaknande ur en dröm. SLjuft måste det vara att hvila under denna grönskande torf ochi dessa lugna skuggor. eSannt — men inte förr än efter en fullbördad resa af, till exempel, fyratio år, för att söka och vinna något stort mål, svarade Salvator lifligt. Paolo skakade med cen nedslagen min på hufvudet, hvarpå Salvator ansåg tillfället lämpligt att påminna sin tungsinte vän, att för honom voro Paolos öden, alltsedan dennes afresa från Rom, en fullkomlig hemlig het. Salvator visste ingenting om Thornton, intet om Lavinia och befann sig ännu i stor förvåning befräffonde hvud som hade kunnat förorsaka en så fullkomlig brytning me lan de tre vännerna. Paolo samtyckte vildigt att yppa hela den vlldragelse, som så länge legat gömd i djupet af hans hjerta. Han talade om sina:sorger, om sin för(lviflan, då han fick höra att Lavinia hade rest på balen i Hötel de Ville; om sin sjukdom. sina fruktlösa forskningar efter Thornton och den öfvertygelse hvartill han hade kommit. at Thornton farit till Förenta Staterna fö Asöka efter honom, och slutligen den ih