MILK ASEA MANA DAMUR ASA VA VAÄDLAIS UDI. Den religiösa rörelsen i Italien. Det har länge varit kändt huru alltsedan i Piemont religionsfrihet infördes, och ännu mera efter de båda sista årens stora politiska rörelser på halfön, protestantiska sträfvanden börjat göra sig gällande inom papismens eget hemland. Mindre kändt torde det deremot vara, att inom sjelfva det katolska presterskapet, notabene det lägre, en stark opposition med en viss reformatorisk tendens uppstått. Om denna märkliga rörelse, hvilken, så framt den ej i födseln qväfves och i fall den vinner ytterligare utsträckning, skulle kunna få de mest oberäkneliga följder, innehåller en korrespondens från Neapel några ganska intressanta upplysningar, hvilka vi här meddela: Neapel i Augusti. Midt under de vilda partistriderna i Italien, hvilka i de neapolitanska provinserna utkämpas, ljuder nu ett fältrop, som erinrar om en annan tid — ett fältrop liknande det som hördes i Tyskland, då det trettioåriga kriget rasade öfver dess slätter. Var icke änder det garibaldiska fälttåget royalisternas parol ofta: La vergine immacolata! och ropade icke bourbonernas svarta jägare då de den 1 Oktober stormade fram emot Santa Maria: ?Viva il re e la Madonna del Carmine! på samma gång som den odödlige Nizzardarens Calabreser fälde sina bajonetter emot de med kors, amuletter och madonnabilder behängda gardesgrenadiererna under ropet: Viva Dio e Garibaldi! Och afgaf icke sednare general Pinelli en i Hussitgeneralen Ziskas stil affattad proklamation, hvarut: han kallade påfven Satans ståthållare? Predika icke ännu i denna stund fanatiska munkar för de upproriska bönderna ett korståg emot Antikrist Victor Emmanuel, och uppmuntra icke piemontesiska fältprester med varma ord nationaltrupperna till kamp emot de romerska Baalspresternas horder? Men allt detta är endast svaga yttre tecken till den stora religiösa revolution, som förberedes inom Italien, och som nu en djerf och snillrik man i Neapel bemödar sig om att organisera. Neapel är motsägelsernas residens. — Ingenstädes har väl förfäandets princip blifvit drifven så långt som der, och ändock är det just i Syditalien som fröet till en religiös reform städse varit förhandeo. Under bourbonernas herravälde voro de flesta kloster tillflyktsorter för dem, hvilka förföljdes för sina politiska eller religiösa grundsatser. Så är det likaledes ett faetum, attrevolutionspartiets hemliga tryckpressar alla samtliga hade sin plats i klostren, samt alt dessa äfven tjente de sammansvurna till vapenmagasiner och föreningspunkter. Och var icke reformationens siste martyr, den i förra århundradet i Rom brända filosofen Giordano Bruno en neapp itanare, likasom äfvenledes denne unge arnabet, som under Garibaldi appmuntrade Roms försvarare till striden emot fransmännen, och som sednare på en österrikisk generals befallning i Ancona blef marterad och arkebuserad? Så är det ock nu en neapolitanare, Lorenzo Zaccaro, som i sin fädernesstad verkar för en ny reformation af den katolska kyrkan, hvilken han vill återföra till den urkristna kyrkans renhet. Öfver hela Södra Italien har han utbredt ett nät af komiteer, hvilka utöfva en rastlös verksamhet för det af honom stiftade sällskapet Förening till bildande af ett ömsesidist understöd åt Södra Italiens andliga och ovpphörligt predika och skrifva för utbredandet af deras nya lära. Deras hufvudprinciper kunna sammanfattas deruti, att de yrka afskaffandet af pålvens verldsliga makt, afskaffandet af prebenden och betalning för messor, men deremot införandet af presters äktenskap och ett prestparlament i Rom, bildadt genom fria val af de katolska ländernas andliga. Detta parlament skulle vid sitt första sammanträdande återupprätta den kristna religionen i hela dess ursprungliga renhet samt broderligt uppmana alla sekter, isynnerhet protestanter och greker, att återvända inom urkyrkans sköte. Föreningen, som representerar dessa satser, räknar redan öfver 500 medlemmar. Omedelbart efter Pius IX:s död vill den föreslå ett kyrkomöte, der dess åsigter skulle