det ryska ordstäfvet: himlen ärhög och ezare är långt :borta?. Att kejsar Alexander ha de välvitligaste och menniskovänligaste a! sigter, det är verldsbekant; och den förtryckt undersåte, som kan komma i tillfälle att per sonpligen klaga sin nöd för honom blir nog hul pen; men det ligger i sakens natur att de måste bli honom omöjligt att sjelf mot tagaalla klagomål och besvär, som enskild: personer idet ofantliga riket skulle kunna var: hugade att under tälla honom personligen och att det är före adt med stora svårighe ter och beroende på en lycktrält, om c fattig bonde skall kun a få tala med honom De försök, som Wormsöbönderna gjort att fi sitt klagomål bragt inför kejsaren och dera: muntliga petitionerande hos guvernören Reval, ha endast ådragit dem stränga kropps liga bestraffningar. 2. Det har sin riktighet, alt en af de hä varande Wormsöbönderna icke är född ) :Wormsö, utan på Dagö, på hvilken ö for dom varit två stora svenska församlingar af hvilka numera endast obetydliga lemninga: finnas i nägra bundratal svensktalande per soher; men denne man har redan såsom liten gosse flyttat öfver till Wormsö, de han sälunda tillbringat största delen af sitt lif, och han är svensktalande liksom de ötriga fyra bönderna. Hvad bonden Lars Lindström angår, så är baronens onyttiga försök, att, då hans arm nu icke kan nå honom, kränka hans heder, högst besynnerligt och lumpet. Genom flera bref från Esthland ha.vi erfarit, att denne gamc man, .som :kan betraktas såsom deputationens forman, är allmänt aktad såsom cn hedersman, liksom han åtnjuter sina land mäns, Wormsöboarnes, enhälliga oinskränkt förtroende. Orsaken hvarföre han, alldeles mot böndernas vilja och önskan, aflägsnades från kyrkovärdsbefattningen var den, att baron Stackelberg och hakedomaren baron v. Rosen ville tvinga honom attantingen sielf bli bisittare i en distrikts-rätt (organiserad i enlighet med estländska bondeförordningen) eller på böndernas vägnar utse en sådan, men att han vägrade att göra detta, emedan bönderna neka att genom en sådan för skens skull arrangerad -bondebisittare ec erkännande åt sammanblandningen med estherna, utan vilja hålla -fast vid sina gamla privilegier och rättssedvanor. För dena sin vägran blef Lindström äfven svårt misshandlad. 3. Att baron Stackelberg icke kunnat på sina resor i Tyskland, Frankrike, England etc. göra sig känd för grymhet, hålla vi mera än troligt; det går icke så lätt för sig att få vara grym i dessa länder; vi tro till och med att han i Petersburg och på andra ställen inom Ryssland uppträder så som en vanlig civiliserad resande. Men att han på Wormsö regerar med grymhet, det är en sak, somi sjelfva Estland, der man dock visst icke är ovan vid eådant, är i hvar mans mun. Fakta tala i detta hänseende tillräckligt. Hvarföre skulle folk litet emellan våga sitt:lit och i öppna båtar fly öfver hafvet till en fjerran obekant kust, om de icke dertill drefve3 afförtviflan öfver de mest upprörande misshandlingar? 4. Här har hr baronen alltför mycket li. tat derpå, att vi här i Sverge skulle sakna all tillförlitlig kännedom om förhållandena i Estland. Lyckligtvis kunna vi stå till tjenst med ovedersägliga faktiska upplysningar. Det är ett högst väsentligt faktiskt misstag, när hr baronen påstår, att den s. k. godspolisen ligger uti böndernas hand och utöfvas genom af dem sjelfva valda tjenstemän. Den afdelning af estländska bondeförordningen, som handlar om godspolisen, d. v. s. S 660—688, ger den mest fullständiga dementi åt baronens påstående. Man läser der nemhigen: Cgodspolisens makt är godsherren anförtrodd; han eger rätt att öfverlåta denna rätt åt någon annan. Och denne andre, åt hvilken godsherren öfverlemnar godspolisen, är vanligen en förvaltare; hvars duglighet bedömes efter hans förmåga att utsuga,tukta och kujonera bönderna. På Wormsö är denna polismakt af -godsherren uppdragen åt förvaltaren Paul sen, vida beryktad öfver hela Estland såsom en utmärkt bondeplågare. När baronen talar om sexton af bönderna sjelfva valda personer, hvilka han falskeligen uppgifver såsom :handhafvande godspolisen, så syftar här utan tvifvel på de menighetens äldste eller s.k. länsmän, som skola utses, en för hvarje by. Men denna länsmannabefattning är det största onus som man kan pålägga en bonde, och godsförvaltningen mäste tvinga bönderna att turvis mottaga densamma. Ty långt ifrån att vara innehafvare af godspolismakten, äro dessa länsmän framför andra utsatta för pinande d-h godtyckligheter från godsförvaltningens sida. Utan ringaste ersättning skola dessa personer ha ansvarighet för vägarnes goda skick, iakttagandet af föreskrifterna rörande böndernas jord, betesmarker, skog, vallgång o. s: v., indrifvande af prestationer till godset och andra fordringar, forskande efter passlösa personer m. m. På dessa nödtvungna och trugade representanter för bönderna, hvilka ha det oroligaste och wlycksaligaste lif, vältar man ansvaret för hvad bönderna göra och underlåta; ty då herren får anledning till missnöje med en by eller med hela menigheten, så inkallas i första rummet dessa stackars länsmän?, för att få prygel. De kunna visserligen, om de ha lust och tro sig goda dertill, i sin ordning äfven låta pryglet återfalla på sina bykamrater; men bönderna, EAEERENTEEA EER KENA STAERTI NER EADS VARESE SATA 1. dä AK mn AA -— AA TOR fr :