LAVINIA. AF FÖRFATTAREN TILL DOKTOR ANTONIO. ) Nu förstår jag, sade Lavinia, Shvad mrs Aveling menade häromdagen då hon talade: om allt godt som ni Verkar här hemma, mem tillade, att ni längtade efter en ännu vidsträtktare verkningskrets, för att gagna och uppoffra er sjelf. . : Mim syster bedömer mina ringa bemödanden på denna ort, som det anstår .en pårtisk vän, det vill säga: hon ser dem genom ömhetens förstoringsglas. Efter vitala härom, vill jag säga er, alt för att bespara oss så mycket lidande vi kunna hafva vi träffat en tyst öfverenskommelse här hemma, att undvika alla samtal-om min resa. Den plågaår 0ss nog ändå, tillade: miss Clara, med en suck... Vi älska hvarandra så ömt! vi äro-så lyckliga tillsammans att det gifves stunder då jag vore frestad: att. fråga mig sjelf om jag är berättigad att taga det steg jag ämnar — och dock kännerjag mig hänförddertill på ett så mäktigt, så oemot-; slåndligt vis.4 Som ämnet var af en alltför enskild natur för att gifva Lavinia rättighet till nägra anmärkningar, förblefvo ge åter tystay ända tills de kommit igenom en liten skogsdunge och ut på-en väg som sträckte sig nedför, en sluttning och gaf de vandrande utsigt öfver hela den omgifvande nejden. Taflan var nästan ödslig, så länge blicken följde de kala, lät slvitande sträckorna ef det; men i söder sänkte sig kullarna bekag ligt i små dalar, Hvilka lågo liksom uppt) Se A.B. n:r 150—154, 155, 157—159, 162, 163—184, 186, 187, 194—200, 202—208 och 211—219.