STOCKHOLM den 21 Sept. Om nationalitetsprincipen och friheten, Bland de fältrop, som under de sednarel: åren manat folken till handling och fram-1: kallat genomgripande förändringar i vår) verldsdels utseende, är det icke något, som funnit en mäktigare och mera allmän an-1 klang i hvarje fosterländskt sinne än principen af nationalenhet.: Och det ligger ej mindre i sakens natur än det bestyrkes afi all politisk erfarenhet, att ingen despotismif är mera tryckande än den som utöfvas afl en folkstam öfver en annanoch attde bästa: inre politiska institutioner: aldrig kunna utgöra en ersättning för en förlorad nationell sjelfständighet. Men om detta har sin fulla riktighet, så är det å andrasidan lika sannt, att äfven den mest afslutna och till deti yttre oberoende nationahtet är i fara attj dufna och förslappas såfråmt den ej låter frihetens och framåtskridandets friska flägtar obehindradt genomströmma sitt inra sif.Å Man har på sednare tider på vissa håll inom den högre europeiska politiken försport ett tydligt sträfvånde att för egna intressen använda denna. hos folken vaknande hationalitetskänsla — och det är häremot som: frihetens sanna vänner böra vara på sin vakt. Itt väckelserop i denna riktning har nyligen höjts afsden frisinnade och väl redigerade tidskriften Courrier du Dimanche i en artikel, som vi här meddela: När en stor princip, som fienderna till hvarje princip och hvarje ideal redan trodde sig fa i all tysthet dödat, på en gång vaknar, står upp och till deras ytterliga förvåning triumferar, så hör det till dessa personers traditionella politik att i vägen för en sådan princip kasta utnågra id6er, vackra, men obestämda, orediga, som i deras programm ej utgöra annat änBlen ytterligare lögn, men hvarigenom de hoppas bringa allmänna opinionen på villospår och fördröja, om ej förhindra sitt eget oundvikliga nederlag. Detta konstgrepp börjar nu komma så allmänt i bruk, att det blir en pligt att afslöja detsamma inför den upplysta demokratien. De som ega en verklig iakttagelseförmåga, känna ganska väl, att sedan några år tillbaka en väckelseinomr den liberala andan uppstått, ännu lugn och ej synnerligt högljudd, men just derföre så mycket djupare och mera organisk. Orsakerna till denna väckelse äro mångahanda; mcen den förnämsta eller åtminstone den mest direkta är att söka iden totala oförmåga, hvarutimaktens ultraanhängare befunnit sig att gifva verlden hvad de med en olycklig tillförsigt hade lofvat henne. Om vi få öfverhanden, sade de, så komma vi väl måhända ej att utvidga menskliga tankens horizont,. men vi skola. garantera individernås säkerhet och folkens fred; de materiella intressena skola i vår skugga mäktigt utveckla sig; vi skola ej medföra storheten; snillets ära, idealet; dygden, men deremot välbefinnandet. — Och nu hade fått öfverhanden, tack vare dessa vackra löften ; och: folkens fred, individernas säkerhet, förtroendet till framtiden ha ej blott icke kommit Europa tillgodo med deras regering, utan synas mera aflägsnade: derifrån än båd onsn tillförene. De stora makternas svärd, som i 37 år hade af talarestolen i Paris och London hållits qvar i skidan, har nu (tvenne gånger dragits derutur. Tvenne gånger ha Europas blod och skatter bortslösats; och hvem skulle väl vilja påstå, att icke ett år härefter slagfälten ännu en gång komma att betäckas af tusentals kadaver? Hvem skulle väl vilja påstå, att icke inom några månader ofantliga krigsoch nationallån komma att öppnas på börserna i alla våra stora hufvudstäder? Hvem skulle väl vilja säga, hvart Europa kommer att gå, hvilken lösning skall gifvas åt en mängd pomen framkästade -men icke afgjorda, vilken politik ens: är rådande vid dessa allianser, oupphörligt sväfvande, ständigt ingångna, afbrutna, återtogna mellan de en väldiga monarkerna? Hvem skulle väl vilja ansvara, jag säger ej för enaflägsen framtid, men ens för morgondågen? Man har sålunda funnit den liberala principen ännu en gång bekräftad på ett imdirekt men gripande sätt genom sjelfva resultaterna af nederluget. Den hade hittills endast visat sig vara det förnämsta vilkor för framåtskridandet; nu visar den sig för hvar och en som förmår en smula tänka såsom den verkliga sanktionen af en nödig stabilitet. Den tycktes förr endast gynna utvecklingen af högsinta idter; nu. har man af en grym nödvändighet lärt sig, att äfven intressena egde i denna princip en oundgänglig stödjepunkt; mar har med ett ordtvungits att begripa Montesquieus djupsinniga och evigt gällande såts: ?Allting är osäkert, der allting är godtyckligt.? Må man då ej längre förvåna sig öfver, att de liberala iderna, för tio år sedan fallkomligt besegrade, nu åter bemäktigat sig sinnena, äfven hos de mest vanliga menpiskor; ock icke dessa fordna dagars liberala id6er, eh slags framtidens poesi, fästande sig å ena sidan vid alla ädla instinkter, å den andra vid hjertats alla chimeriska förhoppningar. Vår tids liberala ider ha blifvit. om icke en kalkyl, åtminstone en metodisk, bestämd öfvertygelse, anslutande sig till allt som är klokt. sundt. iago hade så när sagt