LAVINIA. AF FÖRFATTAREN TILL DOKTOR ANTONIO.) Mrs Aveling såg upp till sin man som sitt beau idgal af menniska och snille. Hon tillbad ända till hans skugga. Ung, vacker, utmärkt framför alla andra män, och hos sig förenande all: de bästa egenskaper, såsom han hade synts för den oerfarna flickan, då ! an, redan vid sjutton år n lofvande förlattare, kom för att tillbringa sina ferier hos hennes far vid Owlscombe, så stod han ännu för makans ögon efter tjugonio år, och sådan skulle han alltid förblifva. Hade väl någonsin en sådan vän som Georg funnits i verlden? Om hon och hennes syster fingo behålla etteget hem — hvem hade de att tacka för det, om icke Geo g? Efter hennes fars död hade mr Aveing, som då ryss börjat sin juridiska bana, användt fem af sina bästa ungdomsår, unlitat hela sin skarpsinnighet och äfvenså hela sin lilla förmögenhet, för att rädda så mycket som möjligt var af deras förmögenhet från att förskingras. Lofvad vare Gud, han hade lyckats! — Först eliter denna lyckliga utgång hade deras bröllop egt rum. Huru ljuft var det icke att hafva den älskade att tacka för allt! ; Dessa och dylika meddelanden gåfvos naturligtvis ej i den sammandragna och oafbrutna ordning, hvari de här framställas — ännu mindre på en dag. De framvällde stundtals, under inflytande af knappt märkbara anledningar. En sådan var påtagligen de besök mr Aveling emellanåt gjorde de båda fruntimmerna i förmaket. De skänkte alltid en glädje, ett nöje, som särdeles befordrade hågen att, sedan han åter lemnat dem, förtroligt meddela sig åt Lavinia. Och i sanning hade han alltid något att säga eller t) Se A.B. n:r 150—154, 155, 157—159, 162, 1181, 186, 187, 194—200, 202—208 och