— Vid samma ting förekom äfven en ransakning, som bland åhörarne väckte mycken mun terhet. Kärande i målet var en madam Berg, som i 14 år dagligen såsom mjölkbud kuskat melian egendomen Stockby å Lidingön och staden. Sedan 1859 har hon haft till husbonde patron Tisell. Denne hade uti det mellan honom och madam Berg upprättade kontrakt låtit inflyta den bestämmelsen, att kontraktet vore brutet och Berg skyldig att genast lemna tjensten, om hon beträddes med att låta nägon person åka med sig, äfvensom om hon öfverlastade sig och blefve näsvis eller uppstudsig mot husbondfolket. Denna punkt hade madam Berg, enligt husboadens åsigt, icke så noga fäst sig vid, utan öfverträdt dess samtliga bestämmelser, hvarföre hon ock redan blifvitskiljd från sin tjenst. Nu har madam Berg instämt husbonden för olaga skiljande ur tjensten samt yrkat ersättning äfvensom kost och lön till laga flyttningstid. Då målet påropades företräder madam Berg gravitetiskt. Hon är en några och 50 år gamnal gumma med ett fryntligt och rödlett ansigte, och begåfvad med en flödande talförmåga. Elegzant klädd uti storrutig halfsidenklädning med volanger, samt guldkedja framstickande mellan sidenmantiljen, intog hon en högtidlig hållning. A svarande sidan uppträdde kronolänsman Nordqvist i egenskap af ombud för hr Tisell, och begärde att till en början få som vittne höra fjerdingsmannen Florn, huruvida han icke kunde intyga att madam Berg gjort kontraktsbrott derigenom, att: hon varit rusig och ohöflig älvensom låtit på väg från staden personer ika med sig. Madam Berg (häftigt): Jag jäfver Floren — han är osams med hela verlden: Florn (som tillåtes afgifva sin berättelse) förklarade sig ofta ha sett henne kladdig och lite på styrn, men endast när hon kom från staden. Han hade icke hört henne förolämpa hus: vondfolket, och ej heller sett någon åka med henne, men vil sjelf flera gånger åkt med hennc i mjölksurran. Se så der — det har man för sin godhet. Bad icke fjerdingsman mig så enträget att få klifva ipp hos mig? afbröt madam Berg. Skrädderiarbetaren Hägg, hvilken 1859 arbeat för madam Bergs son, påropas som vittne och mot honom slungar gumman en vred blick. Hågg berättar att en dag år 1859 hade madam Berg kommit från staden och varit så rusig att non å landsvägen kört omkull med häst och ikdon. Berg (häftigt och med barsk stämma): Hör ej hit — var det jag som körde? Domhafvanden: Om ej madam tiger, så blir hon utvisad. Hägg (uppmanad att fortfara) förmäler sig äfven år 1860 ha sett att madam Berg var fankoma hvar eftermiddag hon kom hem från staen. Berg (infallande): Det är underligt att icke poisen någonsin tagit mig. Pigan Kjerrman påropas derefter såsom vittne, och hon synes af Berg betraktas med ännu mer blida ögon. Sedan Berg fällt några utlåtelser not vittnet, frågade domhafvanden vittnet, huruvida hon bure hat till Berg, hvarpå denna invände: Nej Gud bevars! nog har jag fått heta både ditt och datt af gumman då hon varit i sitt 2sse, men hon må hata mig aldrig så mycket så irjag dock icke ond få henne. . . igan Kjerrman, hvilken tills förliden vår rjent hos Fisell, fick nu aflägga vittneseden. Kjerrman säger sig ha hört Berg långt innan hon hunnit hem till gården, ty när hon kom rån staden var hon så högljudd att hennes starka stämma på långt afstånd förkunnade hennes ankomst. Hon hade rytit och skrikit åt hästen. Berg (infallande). Kan man köra när man är full? Nu fick Berg ordet och utfor i häftiga utlåtelser och. beskyllningar mot såväl husbondfolket som vittnena. Hon bedyrade sig vara oskylig och påstod att förföljelsen mot henne här!edde sig endast af orsak att hon på sednare åren icke kunnat förmås blifva läserska. Med triumferande min inlemnade hon derpå fyra skriftliga betyg om sitt nyktra tillstånd då hon åkte från staden och hem, och hvilka betyg af domhafvanden upplästes. Det första, som var ganska smickrande för gumman, kasserades, emedan den som skrifvit kontexten uteglömt madam Bergs namn. Det andra i ordningen var utfärd: dt af en handlande, hos hvilken madam Berg i många år dågligen handlat, då hon varit till staden. Han hade alltid funnit gumman nykter då hon lemnade staden. Det tredje var utfärdadt af en smed å Lidingön. Denne intygade att madam Berg, som i 2ne år lemnat mjölk till honom, städse varit redbar. Nu då invändning gjordes att Berg möjligen kunnat å Lidingöbro värdshus eller derinvid belägne krog under hemfärden taga sig förmycket till bästa, inlemnade hon betyg af krögaren Lindblom, att hon alltid varit redig då hon öfver bron återvändt hem, förbehållande g Berg att få om samma sak skaffa intyg såäl af mamsellen som källarmästaren vid Lilingöbro värdshus. Berg skulle nog, mente hon, styrka sin oskuld, och hon åberopade stämningspåståendena. Utslag afkunnas vid tingets slut. — Inför Danderyds skeppslags tingsrätt inställ des i tisdags å tinget vid Ensta en dräng vid namn Erik Ersson, angifven att hafva den2 Maj 1859 å allmän landsväg nära Hufvudsta nedryckt mjölkbudet Mina Englund från äkdonet, såsom det uppgifves af illska derföre att han ej fått åka med henne, och dervid hon i fallet afbrutit ena benet. Enär han icke iakttagit inställelse till föregående ting, hade han blifvit efterspanad och nu hos häradsrätten instäld med fångskjuts samt belagd med ett groft fotfängsel, som han påhade inför dombordet och måste för dess tyngd apphålla med en vid fängslet fästad tågstump. att vittne hördes, men detta kunde icke be stämdt uppgifva hvilken af de tre i sällskap varande karlarne som nedryckt Englund från åkdonet. — Alltså och då ingen vidare bevisning fanns att tillgå, blef Ersson stäld å fri fot, men ålagd att afvakta utslag vid tingets slut. LANDSORTS-NYHETER Hudiksvall den 14. Sept. I början af veckan inträffade på jernvägen den olyckshändelsen, att en äldre qvinna från Bäck by, som vid Hedsta skulle stiga ner från en af godsvagnarne. hoppade af innan tåget ännu fullkomligt stannat, hvarvid hennes klädning fastnade mellan tvenne buffertar, så att hon ett kort stycke släpades med vagnen, mellån hvars hjul hennes ena ben blef afbrutet. ET ONE ET SMA ER vr ARE SNAKE TE HEADSET ERAN OR RE FN RR TR RR KL