LAVINIA. AF FÖRFATTAREN TILL DOKTOR AATONIO. ) Hvarenda bokstaf af detta meningslösa pladder, ända till utropstecknen och det blekgrå lacket, var eom eld och lågor för den unge recipienten. Paolo började stanna mycket hemma; han väntade ännu ett bref, som skulle bestämma tid och plats för det himmelska sista mötet, och var i en dödlig oro att han skulle få det försent för att kunna hörsamma kallelsen. Paolos inbillningskratt gick aldrig längre än till ett bref. En morgon satt han och grubblade öfver innehållet af ett bref, som han just nyss hade erhållit från Rom och hvari hans jurist underrättade honom att ingen anvisning på tusen scudi hade blifvit presenterad af signor Angelo Gigli och att han hade gjort sig underrättad om att denne herre icke längre befann sig i Rom — hvarest, visste ingen. Hvar tusan kan Salvator hålla till? änkte Paolo för sig sjelf, då en häftig ryckning på klocksträngen kom honom att spritta upp. Han gick till dörren och öppnade den, och se! — der stod hon! Hans hjerta allenast sade honom att det var hon, ty den täta slöjan dolde fullkomligt hennes drag. Hon gick förbi honom in i ealongen, kastade med darrande händer tillbaka sin slöja och visade hononv det tillbedda anletet, dödsblekt af rörelse. . Q, hvad har jag gjort? Hvad skall ni tänka om mig!4 Med detta utrop af förtviflan kastade hon sig på en soffa och ut4) Se A. B. n:r 150—154. 155, 157—159, 162, 163—184, 186, 187, 194—200, 202—208, 211, 212 och 23.